Coronakoll i Region stockholm

Läs mer

Stäng meddelande
Coronakoll i Region stockholm

Läs mer

Stäng meddelande

Sömnstörning hos barn och unga med psykisk ohälsa - Symtom/kriterier

Texten nedan är hämtad från 1177 Vårdguidens avsnitt Barn och sömn där du också hittar mer utförlig information om sömn i olika åldrar.

”Goda sömnvanor är en viktig del av en bra livsstil. Barn och ungdomar behöver sömn för att hjärnan och kroppen ska kunna växa, läka skador och återhämta sig. Dessutom växer och utvecklas barn snabbt, därför behöver de mycket sömn. Sömnen hjälper kroppen att hålla sig frisk och forskning tyder på att bra sömn hjälper till att reglera aptiten och därmed minskar risken för övervikt.

När barn eller ungdomar har sovit för lite får de sämre minne och koncentrationsförmåga och har svårare att lära sig nya saker. De kan också bli ledsna, irriterade och rastlösa.”

Från småbarnsåren och fram till puberteten har de flesta barn en ganska stabil dygnsrytm. De är pigga och vakna under dagen och somnar vid någorlunda regelbundna tider på kvällen.

I puberteten inträffar kraftiga biologiska och sociala förändringar som kan rubba dygns- rytmen. Biologiska förändringar gör att tonåringen lägger sig senare, har svårare att stiga upp på morgonen och kan vara mycket trött under dagarna. I tonåren får också ofta föräld- rarna mindre inflytande över sovtiderna, man umgås mer med kompisar och ägnar sig mer åt TV, mobiltelefon och dator på kvällen. Biologiskt har tonåringen egentligen ett större sömnbehov än både yngre och äldre.

Problem i relationen förälder-barn

Problem i relationen mellan föräldrar och barn berör uppskattningsvis knappt 10 procent av barnen mellan ett och två års ålder. Bland små barn och föräldrar som söker psykologiskt stöd och behandling berörs mellan 50 och 90 procent. Riskfaktorer hos barn eller förälder, liksom omständigheter i barnet och förälderns miljö kan påverka negativt.

Föräldrar kan vara överinvolverade och ge barnet för lite eget psykologiskt utrymme eller underinvolverade och inte ge barnet tillräckligt med uppmärksamhet, omsorg och stimulans. Båda förhållningssätten kan negativt påverka barnet i nuläget och på sikt dess psykoemotion- ella utveckling. Förhållningssättet kan vara spänt och oroligt eller aggressivt och fientligt. I allvarliga fall kan förälderns beteende vara verbalt, fysiskt eller sexuellt gränsöverskridande. Problem kan vara bakomliggande och inte uppenbara för föräldern själv. Föräldrar kan söka hjälp utifrån att barnet har problem eller att den andra föräldern har problem att relatera.

Postnatal nedstämdhet hos förälder

Under det första året som föräldrar har ungefär 10 procent av männen och 13 procent av kvinnorna symtom enligt skattningsskalor som Edinburgh Postnatal Depression Scale (EPDS). Dessa symtom kan uttryckas som nedstämdhet, oro, ångest, anpassningsproblem eller känslomässig upprivenhet. För de flesta föräldrar är de övergående men bör ändå upp- märksammas då de kan ha konsekvenser för barns utveckling på kort och lång sikt. Drabbas båda föräldrarna är risken för påverkan på barnet högre. Problemen kan uttryckas som oro över barnets utveckling och beteende eller osäkerhet över den egna förmågan. Också känslor av otillräcklighet och oförmåga att hantera barnets skrik och hjälpa barnet med känslomässig reglering är vanligt.

Regleringssvårigheter

Regleringssvårigheter innebär att barnet har svårigheter att reglera känslor, uppmärksamhet och/eller motorik. Det är det vanligaste uttrycket för psykisk ohälsa hos de yngsta barnen.

Förmågan till reglering är liten hos barn under två år som en del av normalutvecklingen. Känsloreglering utvecklas i samspel med dem som barnet står nära och påverkas både av kvaliteten i dessa relationer och av barnets egna förutsättningar. Denna utveckling pågår under hela barndomen ändå upp i vuxenåldern. Ungefär 7 procent av 1-2-åriga barn bedöms ha allvarligare regleringsproblem som påverkar deras dagliga anpassning, sociala interaktion och relationer. Regleringsstörningen kan uttryckas som rädsla, försiktighet, tillbakadragen- het eller negativitet och trotsighet. Barnet kan vara rastlöst, impulsivt och ha bristande beteendekontroll. Allvarliga eller långvariga regleringsproblem har samband med senare problem med affektreglering, känslomässig och kognitiv utveckling, uppmärksamhet och beteende, relationsstörningar eller omfattande störningar i utvecklingen.

Sömnsvårigheter

Sömnproblem är mycket vanliga hos barn. Barns sömnmönster stabiliseras dock först efter ett års ålder och man talar därför inte om sömnstörningar innan dess. Mellan 20 och 30 procent av alla barn under 5 år drabbas under någon period och för ungefär 5 procent

blir problemen så allvarliga att barnets hälsa och familjens fungerande påverkas negativt. Sömnstörningar kan karaktäriseras av insomningssvårigheter och/eller av nattliga upp- vaknanden. Även sömngång, andningsrelaterad sömnstörning och återkommande mar- drömmar kan ingå i en sömnstörning. Nattskräck förekommer från cirka 4 års ålder och är, liksom sömngång, ofta ärftligt. Båda dessa uppträder oftast tidigt under natten, inom några timmar efter insomningen. Nattskräck förekommer hos cirka 5 procent av alla barn, sömngång hos cirka 20 procent. Mardrömmar är också vanliga. Uppträder de ofta och är mycket skrämmande kan de ha sitt ursprung i trauma. Andningsrelaterad störning, t.ex. snarkning med andningsuppehåll (obstruktiv sömnapné), kan ha genomgripande inverkan på barns fungerande och drabbar 1-2 procent av alla barn. Sömnstörningar förekommer ibland sekundärt till andra barnpsykiatriska tillstånd/svårigheter. För lite sömn påverkar också minne och inlärning.

Matproblem

Matproblem är mycket vanliga och var tredje förälder upplever svårigheter med barnets ätande under dess första halvår. Att ha ensidiga smakpreferenser, vara kräsen, kritisk mot nya smaker och rätter och att under perioder vara lite i maten tillhör också normalutveck- lingen under hela förskoletiden. För barn med mer allvarliga matproblem börjar ofta svårig- heterna under deras andra halvår, när de introducerats för fast föda, och kan vara betyd- ande med försenad viktutveckling som följd. Matproblem innebär att barnet inte tolkar sina hunger- och mättnadskänslor och äter i samklang med dem. De kan också ha samband med separation från föräldrar eller att barnet blir pressat eller tvingat vid matbordet eller har samband med tidigare trauma. Problemen kan vara relaterade till regleringssvårigheter, vara en följd av somatiska tillstånd eller plågsam medicinsk behandling. Matproblem kan bli mycket stora och för enstaka barn kvarstå under lång tid. Tidig intervention är därför viktig. Att barn äter på ett sätt som leder till övervikt är det generellt vanligaste matproblem- et. Dessa föräldrar söker dock sällan psykologisk behandling. Förskolebarn med övervikt och fetma kan få råd och stöd på BVC. Behandling av barn med fetma erbjuds av BUMM.

Känslomässiga svårigheter

Känslomässiga svårigheter som ångest, rädsla, oro förekommer hos ungefär 6-15 procent av förskolebarnen mellan 2 och 6 år. Prevalensen är högre för de äldre barnen. Symtom kan vara håglöshet, apati, mat- och sömnstörningar, ängslighet, utagerande, utbrott, irritabilitet eller passivitet och tillbakagång eller stagnation av utveckling. De vanligaste ångestproblem- en hos förskolebarn är separationsångest och specifika fobier.

Separationsångest är den vanligaste ångestproblemtiken hos små barn och innebär att barnet har svårt att skiljas från föräldrarna, ha barnvakt, gå på förskolan eller leka hemma hos andra. Barnet kan vara upptaget av fantasier och katastroftankar om att något hemskt ska hända barnet självt eller föräldrarna då de är åtskilda. Eftersom kraven och förväntning- arna på vad barn ska klara i olika åldrar varierar mellan familjer och kulturer uppfattas det ibland som kontroversiellt att tala om separationsångest hos små barn. Att barn är beroende av föräldrarna är förstås naturligt och önskvärt. När separationsångesten blir ett hinder för barnet behöver man dock hjälpa det med strategier för att våga lämna sin förälder.

Barn med specifik fobi upplever stark rädsla inför speciella företeelser, situationer eller miljö-er. Fobin kan gälla djur (hundar, flugor), miljö (höjd, åska, mörker, vatten), situationer (hiss, bro, t-bana), sprutor/blod eller andra företeelser (clowner, ballonger, kräkning, höga ljud eller kvävning).

Anpassningssvårigheter

Anpassningssvårigheter innebär att barnet upplever stress vid anpassning till nya situationer eller förändrade omständigheter som t.ex. förskolestart, flytt, storasyskonskap eller föräld- rars skilsmässa eller sjukdom. Mellan 1-2 procent av de små barnen drabbas och reagerar med beteendesymtom. Barnet reagerar med att dra sig tillbaka, vara dämpat eller irritabelt, eller med beteendesymtom som att vägra följa rutiner, få vredesutbrott eller tappa erövrade förmågor som att kissa eller bajsa på sig efter att tidigare ha varit torr.

Enures och dagväta

Innebär att barn som är 5 år eller äldre kissar på sig dag- eller nattetid. Det senare kallas också sängvätning. Cirka 10 procent av 7-åriga barn kissar fortfarande i sängen. Enures kan vara primär, dvs barnet har ännu inte lärt sig att hålla urinen, eller sekundär, vilket innebär att barnet varit torrt under 6 månader men sedan börjat kissa på sig igen. Enures kan ha somatiska orsaker och sängvätning är starkt ärftligt. Förstoppning är också en vanlig orsak till dagväta, där en full ändtarm retar urinblåsan. Hos små barn kan sekundär enures på dagtid utlösas av stressande eller känslomässigt upprörande förändringar. Men det är också vanligt att förmågan att hålla urinen varierar över tid hos förskolebarn utan att det finns några yttre förklaringar eller att barnet utsatts för några psykologiska påfrestningar. Det finns också stor individuell variation i när barnet är moget att sluta med blöja. Enures och dagväta är somatiska tillstånd som alltid ska bedömas av läkare och vid behov behandlas medicinskt.

Enkopres

Enkopres innebär att barn, efter 4 års ålder, bajsar på sig vid upprepade tillfällen. Enkopres kan vara primär, vilket innebär att barnet ännu inte lärt sig bajsa på toaletten, eller sekundär, då enkopres uppstått efter en period då barnet varit torrt. Soiling innebär att barnet ”läcker” mindre mängder bajs upprepade gånger.

Enkopres drabbar cirka 3 procent av barn 4-12 år och kan utlösas av att det varit smärtsamt för barnet att bajsa så att det sen håller sig. Det är mycket vanligt att enkopres förekommer samtidigt med och som en följd av förstoppning. Förstoppning är vanligt hos barn i förskoleåldern och därför behöver barn med enkopres också behandlas av läkare innan/parallellt med psykologisk behandling eller rådgivning.

Förloppet vid enkopres börjar ofta med att barnet håller sig eftersom det gjort ont att bajsa. Barnet kan ha varit förstoppat eller hårt i magen med avföring som varit hård, svår och smärtsam att få fram. Barn kan också haft sprickor vid ändtarmsöppningen som bidragit till smärtan. Rädsla för smärtan och obehaget bidrar i sin tur till fortsatt undvikande. Att barnet håller sig leder till att avföring samlas i tarmen och att det blir än mer smärtsamt att bajsa. Lös avföring eller slem kan läcka förbi proppen av hård avföring i tarmen och barnet kan få ont i magen, dra sig undan och undvika att leka och röra sig för att fortsatt undvika att bajsa. Läckandet av avföring bidrar till den onda cirkeln där barnet drar sig undan. När barnet håller sig påverkas tarmen och slutar att signalera att barnet behöver bajsa. Barnet kan då ytterligare tappa kontrollen över sitt bajsande och reagera med att inte låtsas om problemet.

Enkopres är vanligare hos barn med somatiska tillstånd, enures, neuropsykiatriska diagnoser och utvecklingsförsening än hos barn utan utvecklingsavvikelser. Tillståndet förvärras om barnet inte rör på sig tillräckligt och äter mat som inte innehåller tillräckligt med fibrer. Även stress, brist på rutiner, en oförutsägbar tillvaro och neglect är riskfaktorer för enkopres.

Barnet kan också ha problem med sin muskelkontroll. Obehandlad enkopres kan leda till socialt tillbakadragande och har samband med depression och ångesttillstånd.

När det gäller små barn är det viktigt att ha regelbundna kvälls- och nattningsrutiner. Man bör försöka börja kvällsrutinen så att den kan avslutas med nattning lagom till att barnet Blir sömnigt. Kvällsrutinerna kan vara matning, bad, sång, saga eller småprat med barnet, Att man klappar och smeker barnet eller vaggar det. Man ska sträva efter att göra nattningen till en mysig stund för både föräldrar och barn. Att gå till sängs får aldrig användas som bestraffning.

Många sömnexperter poängterar att spädbarn bör gå till sängs sömniga men innan de har somnat. De blir då vana vid att somna tryggt på egen hand. Ibland är det svårt att pricka in det eftersom barnets sömnrytm kan variera. Man får också vara beredd på att barn som är uppe lite för länge kommer in i en "andra andning", blir övertrötta och blir svåra att få till sängs. Då kan det vara bra att vänta en stund tills de har varvat ner och blir sömniga igen.

Hur bra nattningsrutiner man än har så får man vara beredd på att de flesta små barn ibland kan få problem med sömnen, även de som vanligen sover bra. Ibland finns en förklaring som att barnet har en infektion eller att barnet har tagit ett steg i sin utveckling. Det kan också bero på att det har skett någon annan förändring som kan bli påfrestande, till exempel att barnet har fått tänder, att det har börjat i förskolan eller att det har fått ett syskon. Ibland finns ingen märkbar förklaring.

För barn som är äldre kan det också vara svårt att sova om de till exempel har varit med om något under dagen som har gjort starkt intryck eller exempelvis har sett en film som de inte kan sluta tänka på. Det kan också bero på förändringar, såsom att börja skolan.

Sömnproblem är vanliga symtom vid andra tillstånd som stress, oro och depression och kan också ingå som delsymtom vid vissa allvarliga somatiska sjukdomar och neuropsykiatriska störningar. Barns sömnbehov varierar kraftigt mellan olika individer och i olika åldrar och det kan vara svårt att avgöra vad som är en sömnstörning. När ett sömnbeteende etablerats, minst 1 månad, som själv vidmakthåller sömnsvårigheterna och orsakar lidande eller svårig- heter att klara vardagen brukar man tala om insomni. Det vanligaste är problem att somna eller svårighet att vidmakthålla sömn. Med primär insomni menas tillstånd där sömnstör- ningen är i fokus och inte ett följdsymtom på psykisk eller fysisk sjukdom. I dessa fall är det ofta hjälpsamt med aktiv behandlingsinsats.

För en god sömn behöver barn lugn, trygghet och goda vanor. Det är viktigt att ha fungerande rutiner för mat, nedvarvning, uppstigning och tider då man stänger av TV och annan media. Sömnsvårigheter är ett vanligt symtom om barnet är otryggt i hem, skola eller med kamrater. Beakta hela barnets livssituation och arbeta för ökad trygghet och goda vanor.

Publicerad: 2015/07/10 Senast uppdaterad: 2017/07/10