Coronakoll i Region stockholm

Läs mer

Stäng meddelande
Coronakoll i Region stockholm

Läs mer

Stäng meddelande

Generellt om vård av barn och unga med psykisk ohälsa - Utredning

Till enheten för barn och unga med psykisk ohälsa kommer ärenden med stor variation i svårighetsgrad, problematik och önskemål om insats. Det behövs därför stor flexibilitet för att möta familjen där de är, fånga upp hur problemen ser ut och bedöma vilken insats och vårdnivå som kan vara lämplig. Många av kontakterna stannar vid råd, stöd, bedömning, hänvisning och det är en viktig del av mottagningens roll.

Vissa familjer har omfattande behov och behandlande insatser kanske inte kan eller bör ges på enheten. I dessa fall är det viktigt att så tidigt som möjligt fånga upp detta, informera familjen och skicka remiss/hänvisa till rätt instans. Tänk på att fånga rätt information, men inte göra en för omfattande bedömning som ändå behöver göras i nästa led.

Tänk på att barnet kan vara ”symtombärare”, det vill säga barnets reaktion på omgivnings- faktorer är adekvat och normal.

Både barnet och barnets föräldrar bör vara med vid bedömningssamtal. Eftersom kontakten med barn och föräldrar (särskilt mindre barn) ofta är kortvarig är det viktigt att bedömning och behandling sammanfaller och sker parallellt. Om barnet är litet, under 6 år, är det bra att också ha enskilda samtal med föräldrarna för att i lugn och ro få deras beskrivning av hur barnet fungerar. Med tonåringar är det viktigt att få med föräldrarna, men det är också av vikt att ha enskilda samtal med tonåringen så att denne får chans att ge sin bild utan föräldrar. Många tonåringar vill inte blanda in sina föräldrar. Ha för vana att alltid uppmuntra att föräldrar är med, i alla fall i delar av bedömningsfas och planering.

Detta är särskilt viktigt vid självskadebeteende eller självmordsproblematik. Endast i undantagsfall gör man bedömningen att tonåringens behov och önskemål att komma

Utan målsmans medgivande väger tyngst.

Ge tid till fri beskrivning från familjen om hur symtomen ser ut och vad de önskar hjälp med.

Komplettera deras beskrivning med frågor om duration, frekvens, utlösande situationer och hur barnet och föräldrarna agerar i problematiska situationer.

Hållpunkter i anamnestagning (anpassas efter barnets ålder och problematik), se bilaga sist i dokumentet.

Viktigast för att förstå barnets svårigheter och symtom är anamnesen. För diagnostik och utvärdering är specifika instrument av värde att använda.

Självskattningsskalor

Använd psykometriskt utprövade självskattningsformulär som är avsedda för rätt problematik och ålder. För barn bör man använda sig av både föräldraskattningar och självskattningar, se anvisningar för respektive skala.

För barn från 4 år och äldre, använd ett frågeformulär för att skatta symtom, till exempel Strengths and Difficulties Questionnaire (SDQ) för att få en bild av vilka problemområden som är aktuella. Här finns underskalor om utagerande, koncentration och prosocialt beteende som är till särskild hjälp.
SDQ - svensk översättning och svenska normerlänk till annan webbplats

Använd diagnosspecifika skalor för skattning av svårighetsgrad och att mäta effekt av behandling. Se förslag i specifika vägledningsdokument.

Bedömning av funktionsnivå

G-G AS är ett välanvänt instrument för klinikerskattning av ett barns funktionsförmåga. Se länken nedan för instruktioner. PSYNK via SKL håller regelbundet utbildningar i C-GAS, se länk i slutet av dokumentet.

Diagnostisk intervju

För barn 4 år och äldre kan diagnostisk intervju vara ett hjälpmedel vid diagnossättning. Intervjun ger ett stöd men använd de fullständiga kriterierna i DSM eller ICD om du behöver ytterligare hjälp.

MINI-Kid är ett screeninginstrument för diagnostik, enligt DSM, av de vanligaste tillstånden hos barn såsom ångest, trotssyndrom, depression, ADHD. Det innehåller även valfria avsnitt som är till hjälp för att ringa in exempelvis ätstörning, missbruk och psykos i de fall man har misstanke om detta. Dessa bedömningar behöver inte vara fullvärdig diagnostik, utan används för att avgöra om risk för dessa diagnoser föreligger och om skäl finns för vidare utredning och behandling på specialistnivå.

1. Telefonkontakt/remiss

Förälder, ungdom eller remitterande beskriver aktuella besvär och man gör en första bedömning om tid ska bokas till enheten eller om patienten direkt ska hänvisas till annan instans.

2. Initial bedömning

Familjen tas emot på mottagningen för bedömning. Föräldrar och äldre barn får själva beskriva sin situation och problembild. Psykologen kompletterar med frågor, se bilaga Hållpunkter i anamnestagning, och gör också bedömning om läkarkontakt behöver initieras. Man bedömer också om patienten ska hänvisas till annan instans eller om lämpligt med fortsatt kontakt på enheten.

3. Fördjupad bedömning

Vid mer omfattande besvär, väg samman anamnes och resultat av eventuella bedömningsinstrument. Sätt diagnos och skatta svårighetsgrad.

4. Återkoppling

Återkoppla bedömning till familjen, skapa gemensam förståelse av situationen och diskutera behandlingsalternativ och vårdnivå.

Publicerad: 2014/10/17 Senast uppdaterad: 2017/07/10