Coronakoll i Region stockholm

Läs mer

Stäng meddelande
Coronakoll i Region stockholm

Läs mer

Stäng meddelande

Barn o-6 år med psykisk ohälsa eller risk för sådan - Behandling

Behandlingen av barn 0-6 år inom första linjen har två grundpelare: föräldrastöd och psyko- edukation.

Föräldrastöd syftar till att vägleda föräldrar och lätta deras oro och känslor av osäkerhet och otillräcklighet. Föräldrarnas omsorgsförmåga bör vara i fokus. De ges utrymme att reflektera kring sitt föräldraskap och beskriva sina känslor som kan vara generella eller gälla specifika situationer. Känslor av osäkerhet normaliseras och föräldrarna uppmuntras att pröva nya förhållningssätt. Positivt samspel och deras förmåga att hjälpa barnet med känslomässig reglering uppmärksammas. Kunskap om ökad känslomässig sårbarhet hos nyblivna föräldrar kan ge ökad förståelse och tolerans för egna reaktioner. Information om barns anknytning och föräldrars känslomässiga lyhördhet och engagemang kan verka skuldavlastande och öka föräldrars känsla av kompetens. Föräldrastödet kan erbjudas individuellt eller i grupp.

Psykoedukation syftar till att underlätta föräldrars bemötande av barnet och att hjälpa dem förstå dess beteende och behov. Föräldrarna ges kunskap om utvecklingspsykologi, rimliga förväntningar och vilken typ av omsorg och stimulans barnet behöver i relation till ålder och utvecklingsnivå. Råd om rutiner och vardagsstruktur som dygnsrytm och matsituationer ingår också. Föräldrar kan uppmuntras att aktivera sitt nätverk för stöd och avlastning. Har barnet två föräldrar kan ansvarsfördelningen dem emellan behöva förändras.

Samspelsinterventioner kan göras i samband med psykopedagogisk rådgivning genom att barnets och föräldrarnas samspel uppmärksammas. Positiv interaktion bekräftas, benämns och diskuteras.

För merparten av de småbarnsfamiljer som behandlas inom första linjen kommer ovan- stående insatser vara tillräckliga. En liten andel familjer kommer dock att behöva längre kontakt och för dessa familjer måste remiss till BUP övervägas.

Problem i relationen förälder-barn

Behandlingen vid problem i föräldra-barnrelationen utgår från orsakerna till problemen, föräldrars önskemål och vad som bedöms som behandlingsbart. I behandlingen ingår att uppmärksamma och benämna positivt samspel. Föräldrastöd, bekräftelse och normalisering kan också vara lämpligt liksom hjälp med struktur och reglering.

Barn från 2 års ålder

För barn från 2 års ålder är dagliga lekstunder förstahandsval som intervention. Syftet är att bryta negativt samspel och att uppmuntra föräldrar att iaktta och följa barnets initiativ. Föräldern avsätter dagligen 10-15 minuter till avslappnad och positiv samvaro med barnet.

Tiden kan ägnas åt lek, pyssel, spel, ritande, mys, läsning, samtal eller tv-tittande. Innehållet kan gärna variera dag från dag och bestämmas av barnet och föräldern tillsammans utifrån barnets lust och intressen. Under lekstunderna ska föräldern släppa sin roll som uppfostrare, vara följsam med barnet och ha som mål att ha en skön stund tillsammans. Har föräldern svårt att få till lekstunderna (som familjen själva gärna kan namnge) kan innehåll och tid- punkt planeras tillsammans med psykologen. Utifrån problemets art kan olika innehåll vara lämpligt. Ficklampslysning i trånga kojor eller gemensamma bad passar till exempel när relationen brister i positiv kroppskontakt. Barnet och föräldern görs uppmärksamma på att stunderna ska ske varje dag och syftet med dem. Lekstunderna utvärderas löpande. Upplever båda föräldrarna i en familj relationerna som problematiska kan de turas om med lekstunderna eller ha ett par veckor var av sådana med barnet. Under själva stunden är dock poängen att barnet och en förälder umgås.

Mindre barn

För föräldrar till yngre barn kan interventionen istället innebära att föräldern en viss stund dagligen iakttar och följer barnets initiativ till ögonkontakt, verbalt utbyte eller annan ålders- adekvat kommunikation. Innan barnet börjar krypa kan stunder med nära hud- och ögon- kontakt vara lämpligt. Interventionen följs upp i samtal och kombineras med föräldrastöd och eventuellt justeringar av rutiner och struktur i vardagen.

Regleringssvårigheter

I behandling vid regleringssvårigheter ingår både psykoedukation och föräldrastöd enligt ovan. Den känslomässiga påfrestningen på föräldrar till barn med regleringssvårigheter är stor. Föräldern behöver därför bekräftelse på de krav svårigheterna ställer och få förståelse för hur hen kan hjälpa sitt barn. Hjälp med struktur och rutiner i vardagen är också viktiga inslag. För barn som går på förskolan kan extra stöd där vara aktuellt. Det är framförallt övergående regleringssvårigheter inom ramen för barnets normala utveckling som ska behandlas inom första linjen. Kvarstående och allvarliga problem ska remitteras till BUP.

Sömnproblem

Under sina första tre månader ska barn sova i egen säng i föräldrarnas sovrum, för att förebygga plötslig spädbarnsdöd. Därefter kan barnet sova i föräldrarnas säng om det passar familjen. Någon gång under barnets andra halvår kan barnet börja sova i eget rum. I många svenska familjer sover barnen i föräldrarnas säng, hela eller delar av natten, under hela för- skoleperioden - något som föräldrarna uppfattar som oproblematisk.

Vid sömnproblem under ett års ålder är avlastning mellan föräldrarna, och med hjälp av familjens nätverk, förstahandsval som intervention. För barn i alla åldrar är det viktigt att komma överens om rutiner och sätt att hantera barns insomningsproblem och uppvak- nanden som föräldrarna kan hålla fast vid. Föräldrarna bör själva vara med och formulera rutiner som är genomförbara. Gradvisa och mjuka övergångar där barnets reaktioner på- verkar hur snabbt rutinerna införs har ofta större framgång och varaktighet än mer abrupta metoder som innebär mer obehag för barnet. Det är en fördel att tillsammans med familjen välja tidpunkt för förändringen och formulera den ”metod” de kan använda sig av. Föräld- rarna behöver göras medvetna om att de nya rutinerna ibland måste upprätthållas ett par veckor innan de kan förvänta sig resultat. Under den perioden kan föräldrarna behöva stöd av behandlaren. I många fall kan snabba avstämningar och uppmuntran vara tillräckligt.

Vid insomningsproblem kan fasta kvällsrutiner hjälpa. Har barnet svårt att somna utan att ha föräldrarna nära kan man låta den förälder som vanligen inte lägger barnet ta över under ett par veckor medan den andra tar en promenad. Tydliga överenskommelser om till exempel en saga, att föräldern ligger kvar fem minuter och sen kommer och tittar till efter ytterligare tio kan hjälpa barn som är över två år. Yngre barn kan vara hjälpta av tydliga rutiner med grad- vis minskad och förkortad kroppskontakt, lugnande ord och annat stöd under nattningen.

Nattliga uppvaknanden hos de minsta är oftast relaterade till hunger och vana att äta på nätterna.

Under barnets andra halvår kan man glesa ut eller successivt avsluta nattmål/nattamning. Hos äldre barn kan problemen ibland avhjälpas genom att barnet sover i föräldrarnas säng eller själva kan komma tassande till en madrass på golvet i föräldrarnas sovrum. Föräldrar- nas gensvar när barnet vaknar nattetid i form av kroppskontakt och lugnande ord bör minsk- as successivt. Att tända upp, erbjuda mat/dryck eller aktivitet nattetid bör helt undvikas.

Sömngång och nattskräck ska inte behandlas utöver att föräldrarna får information om att fenomenen är ärftliga och inte innebär obehag för barnet. Barn som går i sömnen kan behöva skyddas så de inte skadar sig själv eller andra när de går upp. Barn med nattskräck ska inte väckas eller tröstas. Föräldern lägger istället bara ner barnet om det satt sig upp under skrikandet.

Barn som har starka mardrömmar kan behöva remitteras till BUP. Mardrömmar kan också vara en reaktion på en svår situation för barnet med stress, oro och otrygghet. Om så är fallet kan man behöva överväga att anmäla till socialtjänsten. Den mycket höga komorbiditeten med annan psykologisk problematik är viktig att ta med i bedömningen vid alla sömnstörningar efter ettårsåldern.

Matproblem

Grunden vid behandlingen av matproblem hos små barn är att stödja föräldern i att uppmärksamma och stärka barnets lust till mat och dess egna initiativ till ätande. Förälderns känslor av ångest, oro och ilska inför barnets matvägran kan också behöva adresseras och samtalas kring. Familjen kan behöva hjälp med rutiner kring matsituationerna. Barnet ska erbjudas mat det tycker om men också nya smaker. Familjen behöver få hjälp att ersätta negativa mönster som tvingande samspel, knep för att lura barnet att äta och överdriven uppmärksamhet på barnet vid matbordet, med avslappnade matsituationer där föräldern föregår med gott exempel och har fokus på sin egen mat. Barn som stannat eller minskat i vikt eller längd eller där förälderns oro är stark kan behöva parallell kontakt med barnläkare för att föräldrarna ska våga låta barnet själv styra sitt ätande. Barn som är mycket selektiva eller har födoämnesallergier kan också behöva kontakt med dietist.

Matproblem kan bli mycket stora och för enstaka barn kvarstår stora bekymmer i mat- situationen. Tidig intervention är viktigt. Bedömning ihop med läkare är viktig, t.ex. tillväxtkurvor och somatisk bedömning. Åter är teamet viktigt för bedömning, t.ex. BVC- sjuksköterska, läkare och psykolog i samverkan.

Enures och enkopres

Enures och dagväta

Vid primär dagväta, det vill säga när barn ännu inte lärt sig att kissa på potta/toalett kan föräldrar (och ibland förskolepersonal) behöva rådgivning kring förhållningssätt till barns pottträning och användning av blöja. Vid sekundär dagväta kan en kartläggning av eventuella psykologiska orsaker vara berättigad. Psykoedukation kan ges kring blåsans mognad och kring ett uppmuntrande förhållningssätt. Ofta söker föräldrar med barn med enures/enkopres då pottträning misslyckats och man hamnat i ett tvingande förhållningssätt med starka konflikter. Föräldrar behöver då stöd att ta ett steg tillbaka, kunskap om individuella skillnader i mognad och få hjälp med planering där barnets initiativ uppmuntras, eventuellt med belöningssystem. Familjen bör innan eller parallellt med psykologsik behandling också ha kontakt med läkare för att utröna om det finns somatiska orsaker till problemen och om de bör behandlas medicinskt.

Också vid enures, sängvätning, sker behandling framförallt hos allmänläkare eller på barnläkarmottagning. Enureslarm eller läkemedel för minskad urinproduktion nattetid kan prövas. För barn med nattlig enures som behandlas vid första linjen kan en avdramati- serande och hoppgivande attityd hos föräldrarna uppmuntras. Barnet behöver få veta att sängvätning är vanligt och att det går över. Det är ärftligt och beror på omognad i hormon- systemet i kombination med att barnet sover mycket djupt. Att sova djupt är på sikt en styrka i livet. Föräldrarna kan uppmuntras att ta reda på vilka eventuella släktingar som kissat i sängen och ge barnet en känsla av att ”så här gör vi i vår familj”. Tillsammans med barnet kan man överenskomma strategier för förhållningssätt om barnet ska sova borta eller ha kompisar som sover över. Kanske har man en särskild sovsäck med kisslakan i där eventuella nedkissade kläder kan byltas in. Barnet får vara med och bestämma om kamrater eller deras föräldrar ska informeras. Tips och information för föräldrar och behandlare finns hos Svenska Enuresakademinlänk till annan webbplats.

Enkopres

Planering av behandling utgår från barnets ålder, tillståndets varaktighet och allvarlighetsgrad med hänsyn till eventuell komorbiditet. Eftersom enkopres är ett tillstånd med somatisk grund behöver barnet bedömas och behandlas av läkare innan/parallellt med psykologisk behandling. Barnet kan behöva bulkmedel som gör avföringen mjukare så att det gör mindre ont att bajsa. I sällsynta fall kan barnet också behöva laxeras. Har barnet sprickor i ändtarmsöppningen kan smärtstillande salva hjälpa. Den psykologiska behandlingen kan gärna följa upp barnet så att familjen inte fastnar i användande av laxer-/bulkmedel. Parallellt med den psykologiska behandlingen är det viktigt att se till att barnet äter tillräckligt med fiber, undviker skräpmat och godis, dricker tillräckligt med vatten och rör på sig. Allt detta har betydelse för tarmen.

En mycket viktig komponent i behandlingen är att se över barnets möjligheter till att gå på toaletten på ett sätt som barnet uppfattar som acceptabelt. Faktorer som stress, begränsad avskildhet på förskolans toalett eller press från föräldrar kan utgöra den psykologiska delen av detta i grunden somatiska tillstånd.

Behandlingen utgår ifrån psykoedukation till barn och föräldrar, kartläggning av var, när och hur barnet bajsar på sig respektive använder blöja/potta/toalett samt planering av pott-/toalett-träning. Tillsammans med barn och föräldrar överenskommer man rutiner för hur barnet ska använda potta/toalett och vilka belöningar som kan vara lämpliga.

Psykoedukation kan innehålla information om hur tarmen fungerar, hur enkopres uppkommer, förstoppning, hur barn brukar förhålla sig då de tappat kontrollen över sitt bajsande (dvs låtsas som det regnar) och om vikten av ett uppmuntrande förhållningssätt utan skuldbeläggning eller bestraffning. Vid behandling av små barn kan psykoedukation i sagoform, som att tillsammans ”lura bajset” eller överlista ”dumma bajset” fungera.

Barnet kan uppmuntras att sitta på pottan/toaletten i tio minuter två gånger per dag, en stund efter frukost och middag. Belöningssystem kan användas, inte för att barnet varit duktigt och bajsat på toalett/potta utan för att det varit duktigt och försökt. Lämpliga belöningar överenskommer man tillsammans med barnet och föräldrarna. Barn som inte vill släppa blöjan kan i ett första steg ha blöjan på sig när de sitter på pottan/toaletten. Att hålla ett hopvikt toalettpapper mot ändtarmsöppningen kan vara ett nästa steg för att hjälpa barn som är ovilliga att släppa blöjan eller tycker att det gör ont att bajsa. Utifrån barnets utvecklingsnivå kan barnet uppmuntras att själv ta hand om nedsmutsade kläder eller blöjor och att tvätta sig om en olycka hänt. Extra kalsonger/trosor i en diskret påse på barnets hylla i förskolan underlättar om det händer en olycka.

Upplever barnet toaletten på förskolan som obehaglig är det viktigt att förskolepersonalen involveras i behandlingen så att barnet får möjlighet att gå på toaletten där på ett sätt som det finner acceptabelt. Tips och information för föräldrar och behandlare finns hos Svenska Enuresakademinlänk till annan webbplats.

Psykisk ohälsa

Postnatal nedstämdhet hos förälder

Vid dessa tillstånd är föräldrastöd indikerat. Normalisering, bekräftelse och hjälp med struktur och rutiner kan vara hjälpsamt. Fokus i behandlingen bör vara på föräldraskapet och samspelet med barnet.

Känslomässiga svårigheter hos barnet som ångest, rädsla och oro

Behandlingen för föräldrar och barn med ångestproblem utgår från psykopedagogisk råd- givning, förändrade förhållningssätt hos föräldrar och exponering som föräldrarna administrerar hemma mellan besöken. Föräldrar till rädda barn påverkas av barnets rädsla och vill hjälpa och trösta. Ibland är hela familjen påverkad i form av vanor, undvikanden eller ritualer. Under behandlingen bör föräldrarna få hjälp till ett förhållningssätt som innebär en balansgång mellan att leva sig in i och bekräfta barnets oro samtidigt som de uppmuntrar barnet att utsätta sig för det som skrämmer. Sådant bemötande går ofta rakt emot förälderns önskan att underlätta för barnet. Ju kraftigare barnet protesterar desto svårare är det för för- äldern att vara bestämd och leda barnet att utsätta sig för det skrämmande. Föräldern behöver därför i sin tur stöd och bekräftelse i sitt nya förhållningssätt.

Barn som har svårt att vara utan föräldrarna på ett sätt som känns hindrande eller leder till konflikter, behöver stöttas bestämt men vänligt för att klara av separationerna. Till en början endast för korta stunder så att barnet får samla positiva erfarenheter på egen hand eller till- sammans med andra vuxna. Ritualer för separationerna och hur man säger hej då kan behöva planeras noggrant med föräldrar som är påverkade av sitt barns känslor.

Vill barnet undvika något det upplever som skrämmande behöver föräldern uppmuntras att hjälpa barnet att utsätta sig för det skrämmande samtidigt som föräldern finns med som stöd. Har barnet svårt för trånga utrymmen eller stängda dörrar kan man i behandlingen göra överenskommelser om att stänga toalettdörren mer och mer gradvis så att barnet vänjer sig.

Många ängsliga barn söker försäkringar från sina föräldrar om att saker inte är farliga. Föräldrar bör då inte ge försäkringarna barnet söker utan istället bekräfta oron men samtidigt försäkra barnet att de är trygga med att barnet kan leva med den.

Mer information om behandling vid rädsla och ångest hos barn finns i vägledningsdokumentet Ångest hos barn och unga med psykisk ohälsa

Anpassningssvårigheter

Anpassningssvårigheter kan uppstå vid förändringar barnet upplever som svåra även om de inte framstår så för vuxna. Justeringar i miljön/situationen är förstahandsåtgärd om man bedömer den som kravfylld eller svår för barnet. Barnet kan till exempel behöva en förnyad eller utökad inskolningsperiod på förskolan, föräldrars förhållningssätt förändras efter att syskon kommit eller umgängesscheman förändras efter en separation. Att öka föräldrarnas stöd till barnet ingår också i behandlingen. Mål för behandlingen är, vid sidan av att barnet trivs i sin vardag, också att föräldern känner sig kompetent och tilltror sin förmåga att stödja barnet.

Föräldraseparation

Föräldraseparation är ett specifikt tillfälle då anpassningssvårigheter är vanliga hos barn. Såväl barn som föräldrar är då känslomässigt påfrestade samtidigt som stora praktiska förändringar sker i familjen. Barnpsykologisk rådgivning kring boende och umgängesfrågor förutsätter att föräldrarna gemensamt kan sätta barnets intressen i fokus. Rådgivningen bör utgå från det enskilda barnets föräldrarelationer och behov. Växelvis boende hos föräldrarna kan fungera redan från spädbarnsåldern. Samarbetet mellan föräldrarna behöver dock vara flexibelt och innebära att man prövar sig fram i fråga om tidsperioder hos respektive förälder. Täta byten, ibland till och med dagliga sådana, kan fungera för vissa barn medan andra mår bättre av veckolånga perioder i respektive hem. Detta gäller även barn under 3 år.

Har barnet bristfällig anknytning till någon av föräldrarna behöver tryggheten i relationen till denne byggas upp successivt genom kortare umgängen och enstaka men återkommande övernattningar. Föräldrar behöver/ska informeras om att ett fungerande samarbete är grundläggande för barnets välbefinnande och utveckling. Byten kan med fördel ske genom förskolan och föräldrakommunikationen ske genom gemensam digital kalender och mejl om föräldrarnas relation är konfliktfylld. Att föräldrarna skickar mms med bilder på barnet till varandra kan bidra till att öka tilliten dem emellan.

Publicerad: Inte publicerad Senast uppdaterad: Inte publicerad