Coronakoll i Region stockholm

Läs mer

Stäng meddelande
Coronakoll i Region stockholm

Läs mer

Stäng meddelande

Ångest hos barn och unga med psykisk ohälsa - Symtom/kriterier

Symtom på ångest kan variera mellan individer, tillstånd och i olika åldrar. Vanliga symtom är oro, kroppsliga symtom som spänning, huvudvärk och magont och undvikanden av ångestladdade situationer och känslor.

Barns rädsla och ångest påverkas av deras utvecklingsnivå. Rädsla att skiljas från föräldrarna är vanligt hos de yngsta barnen. För de yngsta barnen är det ofta konkreta företeelser som höga ljud eller specifika miljöer som skrämmer. Förskolebarns rädsla kan gälla mörker eller fantasifigurer medan äldre barn kan oroa sig för djur eller för att de själva eller föräldrarna ska skadas eller komma ifrån varandra. För äldre barn och ungdomar är rädsla att inte be- mästra sociala situationer, skol- och idrottsprestationer, utseende och sexualitet vanligt.

Ångestsyndrom (enligt DSM IV) innefattar paniksyndrom, agorafobi (torg- och cellskräck), specifik fobi, social fobi, separationsångest, generaliserat ångestsyndrom (GAD), tvångs- syndrom (OCD), posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och ångestsyndrom UNS.

Ångestsyndromen skiljer sig i uttryck men präglas alla av överdriven rädsla och undvikanden som orsakar lidande, hindrar åldersadekvata och adaptiva beteenden och utgör en funktions- nedsättning för individen. Ångest och rädslor kan gälla dels yttre situationer som att åka

buss eller tala inför klassen, dels inre händelser som tankar, känslor, kroppsförnimmelser eller minnen. Samsjukligheten mellan olika ångestsyndrom och med andra psykiska tillstånd är mycket hög. Barn med ångestproblem har också ökad risk att utveckla somatiska symtom som magont, huvudvärk och kroppslig spänning, liksom sömnproblem med svårigheter att somna in eller att somna om efter nattliga uppvaknanden.

Specifik fobi innebär rädsla för vissa saker eller situationer. Hos barn är det vanligt med fobier för djur som hundar, ormar och spindlar, blod, sprutor, höga ljud och naturfenomen. Specifika fobier kan starta när som helst i livet men hos barn från 3-4 års ålder och framåt. Barn har svårare att uttrycka katastroftankar än vuxna och tycks ha mer diffusa tankar kring vad som kan hända. De har mer fokus på den fysiska upplevelsen av rädslan. I behandling innebär det mer koncentration på normalisering, exponering och positiv förstärkning av framsteg än beteendeexperiment och ifrågasättande av tankar. Prevalensen är cirka 5 pro- cent hos barn men ökar till 10-15 procent hos tonåringar.

Många människor kan känna nervositet när de ska tala inför en större grupp, prata med en lärare, arbetsgivare eller annan viktig person eller om de ska gå på kalas eller äta middag med helt nya personer.

Om rädslan gör att man inte går till skolan för att slippa redovisningen, tackar nej till att gå bort och undviker samtal med viktiga personer får det stora konsekvenser för hur ens vardag fungerar. Det brukar kallas för social ångest och innebär att man är rädd utöver det vanliga för hur andra människor kommer att bedöma den man är, vad man säger och vad man gör.

Social fobi tycks börja i skolåldern, eller kanske märks mer tydligt då. Många med social fobi kan minnas situationer i skolåldern då rädslan betingats och blivit värre, men samtid- igt beskriver de flesta att de alltid varit blyga och tillbakadragna. Social fobi drabbar cirka 10 procent av barn och unga.

Personer med social fobi har inte bristande social förmåga, de blir bara blockerade när ång- esten är hög. I vissa fall märks det knappt utåt, i andra fall kan personen te sig stel och blyg. När personer med social fobi känner sig avslappnade, med familjen och bästa vännerna, märks inte problemen. Vanligtvis blir det här ett allt större problem med ökande ålder efter- som mer vikt läggs vid sociala kontakter och kompisgäng från mellanstadiet och i tonåren. Tyvärr tenderar ångest att förstärkas om man fortsätter undvika sociala situationer och upp- lever att man upprepade gånger misslyckas i sociala kontakter. Det är därför angeläget att hjälpa till att bryta mönstret så tidigt som möjligt. Social fobi kan vara specifik och endast röra t.ex. talängslan eller mer generell och finnas i nästan alla sociala situationer.

Separationsångest är den vanligaste ångestproblematiken hos yngre barn. Vid separationsångest upplever barnet överdriven ängslan vid separation från hemmet eller från personer som barnet är starkt känslomässigt bundet till, oftast föräldrarna. Att reagera kraftigt på separation från sina anknytningspersoner är en normal reaktion i barnets tidiga utveckling, men brukar senare klinga av.

Vid separationsångestsyndrom upplever barnet ihållande och överdriven oro för att förlora eller komma bort från sina anknytningspersoner. Ångesten kan uttrycka sig som vägran att gå till förskola eller skola, delta i fritidsaktiviteter, sova över hos andra, ihållande och överdriven rädsla för att vara ensam eller katastroftankar om att något hemskt ska hända barnet eller föräldrarna då de är åtskilda. Barnet kan vägra att somna utan att vara i närheten av sina anknytningspersoner, ha upprepade mardrömmar med temat separation eller ha fysiska symtom som huvudvärk, illamående eller kräkningar vid separation (eller befarad separation) från anknytningspersonerna.

Diagnosen separationsångest sätts bara hos personer under 18 år. Separationsångest är en av de vanligaste ångeststörningarna hos barn och har samband med senare paniksyndrom. Det är vanligare bland barn i lägre åldrar än i tonåren. Prevalensen är cirka 4 procent.

Typiskt för generaliserad ångest är ihållande och överdriven ångest och oro inför många situationer och företeelser. Barnet eller ungdomen har svårt att tolerera osäkerhet och rea- gerar på upplevda kommande faror med spänning, oro, katastroftankar, undvikanden och säkerhetsbeteenden. Ångesten och oron upplevs som okontrollerbar, är utbredd och kan kretsa kring familj, skola, kamratkontakter och liknande. Så småningom kan ångesten leda till att man får svårt att sova, blir lättirriterad och undviker att lämna hemmet. Man kan vara rädd för att bli lämnad (separationsrädsla) eller vara rädd för mörker. Kroppsliga symtom som till exempel magont, huvudvärk och muskelvärk är vanliga.

GAD debuterar från cirka 8 år och är vanligare i tonåren. Det förekommer dock även hos yngre barn och kan då vara svårt att skilja från separationsångest. Hos mindre barn kan de kroppsliga symtomen vara mer övervägande än uttalade orostankar. Symtomen kan också kännas igen genom att barnen ber omgivningen om försäkringar och att de ofta vill göra saker näst intill perfekt. Prevalens är cirka 6 procent bland barn och unga.

GAD är vanligt även bland vuxna och ett av de mer svårbehandlade ångesttillstånden. Det är mycket angeläget att hjälpa barn tidigt att bryta orosspiraler så att det inte blir etablerade mönster som finns med hela livet.

En panikattack yttrar sig som en plötslig och oväntad episod med hjärtklappning, tryck över bröstet, andnöd, svettning och yrsel. Ofta förstår man inte varifrån symtomen kommer och man kan därför uppleva dem som tecken på allvarlig sjukdom.

Om panikattackerna kommer ofta och rädslan för attackerna och dess konsekvenser är så stora att de påverkar ens liv brukar det kallas för paniksyndrom. Agorafobi (torgskräck) hänger ofta samman med panikattacker och innebär att man undviker platser som är svåra att lämna om man skulle få en panikattack. Paniksyndrom är vanligare från tonåren och yttrar sig då ungefär som hos vuxna. I enstaka fall kan det debutera redan i åldern 8-10 år. Prevalensen är cirka 1 procent hos barn och unga.

Hos den som har tvångssyndrom (OCD) fastnar tankarna i vissa banor, vilket känns obehagligt och ångestfyllt. För att skingra tankarna gör man upprepade tvångshandlingar som upplevs som lugnande. Efterhand kan tvångshandlingar och tvångstankar helt ta över och bli ett stort hinder både för den som är sjuk och för familjen.

Hos barn är det ofta tydligare med tvångshandlingar än tvångstankar. Tankarna kretsar ofta kring död, olycka, sjukdom och handlingar kring kontrollerande, tvättande, räknande, neutraliserande av hemska tankar med ”goda tankar”, eller ritualer som att arrangera saker på särskilda sätt. Familj blir ofta involverad i barnens tvång och ombeds delta och underlätta ritualer. Barn har ofta magiskt tänkande och behöver trygghetsskapande rutiner men tvångshandlingar går utöver detta och upptar mycket av barnets tid och uppmärksamhet. Tvångs- syndrom brukar debutera från 10-årsåldern men kan förekomma tidigare. Prevalens 0,5-2 procent bland barn och unga.

Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) innebär att man återupplever en mycket svår händelse, som till exempel misshandel, sexuella övergrepp, olyckor och krigssituationer. PTSD kan utlösas av enstaka trauman men också av försummelse, mobbning och lågintensiva svårigheter som pågått över tid. Ett barn med PTSD kan verka helt avstängt från sina känslor och kan i stället leva ut sin smärta i teckningar eller lek. Barn liksom vuxna reagerar mycket olika på hotfulla händelser. Vissa kan med hjälp av omgivning och egna sätt att hantera känslor och tankar bearbeta det som händer och gå vidare utan större svårigheter medan andra blir traumatiserade med svårhanterade symtom. Det är viktigt att våga prata med barn om svåra händelser men ha förståelse för att barn uttrycker sig på sitt sätt och i sammanhang och tillfällen som passar dem. Prevalenssiffror för PTSD är mycket varierande och osäkra.

Publicerad: 2014/12/12 Senast uppdaterad: