Coronakoll i Region stockholm

Läs mer

Stäng meddelande
Coronakoll i Region stockholm

Läs mer

Stäng meddelande

Suicidnära barn och ungdomar - Suicidriskbedömning

En suicidriskbedömning baseras främst på det kliniska samtalet och intervjun kring vad som kan tänkas vara bakgrunden till att barnet eller ungdomen har gjort ett suicidförsök eller har tankar om att inte vilja leva. Samtalet sker alltid såväl gemensamt med den unge och föräldrar/vårdnadshavare som enskilt med var och en. Bedömaren behöver förstå och sätta sig in i vad som kan öka respektive minska risken för suicid. Samtalet kan aldrig ersättas av skattningsinstrument eller frågeformulär även om dessa kan vara ett bra stöd i bedömningen. Via det kliniska samtalet avgörs också den fortsatta vårdnivån, det vill säga öppenvård alternativt heldygnsvård.

Suicidriskbedömningen ingår som en del i den psykiatriska bedömningen. I bedömningen sammanvägs barnets eller ungdomens svårigheter och resurser. Tidigare beteende måste värderas och vägas in, till exempel aggressivitet, impulsivitet, självskada och suicidförsök. Hänsyn behöver tas till barnets eller ungdomens hela livssituation samt bakgrund i familjen när det gäller suicidal problematik. I den inledande kontakten ingår också att bedöma föräldrarnas/vårdnadshavarnas förmåga att vara det stöd som barnet/tonåringen behöver samt deras egen tilltro till den egna förmågan.

Suicidriskbedömning behöver ske fortlöpande, då det kan finnas en underliggande suicidrisk som snabbt förändras i krissituationer.

En strukturerad suicidriskbedömning ska alltid utföras och dokumenteras vid:

  • Nybesök/Initial bedömning, även när suicidrisken inte är uppenbar
  • Akuta besök, även när suicidrisken inte är uppenbar
  • Återbesök där patienten bedöms vara suicidnära enligt följande definition
  • har under det senaste året gjort ett eller flera suicidförsök och/eller
  • har allvarliga suicidtankar och/eller självskadebeteende och där suicidrisk bedöms föreligga under den närmaste tiden och/eller
  • saknar allvarliga suicidtankar men anses på grund av omständigheter ändå vara i farozonen för suicid (exempelvis vid dödsfall i familjen, suicid i kamratkretsen, mobbing, sexuella övergrepp eller annan allvarlig kränkning)
  • Inskrivning i heldygnsvård och regelbundet under inläggningstiden
  • Ställningstagande till permission
  • Utskrivning från heldygnsvård

En strukturerad suicidriskbedömning bör också utföras och dokumenteras vid plötslig eller oväntad förbättring av patientens tillstånd, eftersom det kan betyda att patienten har fattat ett beslut om att ta sitt liv. Suicid och suicidförsök kan inträffa även om noggranna bedömningar har gjorts eftersom den akuta suicidrisken kan förändras snabbt, till exempel vid stressreaktioner. Bedömning av suicidrisk kan därför behöva upprepas med täta intervall.

Om en suicidal patient har täta återbesök behöver man dock inte utföra en strukturerad suicidriskbedömning vid varje tillfälle. Det kan räcka att man gör en mindre omfattande suicidriskbedömning där grad av suicidrisk (Minimal, Viss, Hög, Mycket hög) samt motivering dokumenteras. Kom ihåg att suicidrisken är förhöjd i anslutning till inläggning och utskrivning från psykiatrisk heldygnsvård och särskilt hög veckan efter utskrivning. Den är också förhöjd vid överföring till en annan vårdenhet till exempel från barnpsykiatrisk till vuxenpsykiatrisk enhet.

Suicidriskbedömningar är en färskvara och man bör vara beredd på att snabba växlingar kan ske när det gäller det psykiska måendet. Suicidhandlingar bland barn och ungdomar är också ofta mer impulsivt betingade jämfört med vuxna. Vid ett bedömningstillfälle kan risken uttryckas och bedömas som minimal för att några dagar senare snabbt ha förändrats till en högre risk. Dessa snabba förändringar ses framför allt hos individer som har svårigheter med impulskontroll, aggressivitet, emotionell instabilitet och missbruks-/beroendeproblematik. Barn och ungdomar med självskadebeteende utgör en särskilt sårbar grupp.

Nedanstående lista utgår ifrån individens symtom, beteende och livssituation oavsett vilken typ av vårdkontakt det är. Suicidriskbedömning ska göras strukturerat och kontinuerligt gällande patienter med:

  • suicidtankar, suicidplaner
  • suicidförsök
  • självskadebeteende
  • självdestruktivt beteende, exempelvis medvetet risktagande, destruktivt sex, skadlig bantning, användning av läkemedel på felaktigt sätt
  • depressiva symtom
  • missbruk/riskbruk/beroende
  • emotionell instabilitet, kraftiga humörsvängningar och svårigheter att reglera affekter
  • hög ångestnivå
  • psykotiska symtom
  • impulsivitet och aggressivitet
  • farmakologisk behandling med antidepressiva, antipsykotiska läkemedel och/eller centralstimulantia
  • mobbning
  • riskbeteenden exempelvis balansera på broräcken eller höga höjder, lifta med okända
  • separation/förlust
  • sexuella övergrepp/fysisk misshandel eller annan allvarlig kränkning
  • suicid/dödsfall i familjen
  • suicid/dödsfall i kamratkretsen
  • allvarlig kroppslig sjukdom som framför allt innebär nedsatt förmåga att fungera (även om detta inte utgör en lika stark riskfaktor när det gäller barn och ungdomar jämfört med vuxna)
  • oro kopplad till könsidentitet och/eller sexuell identitet

All personal som arbetar med självständiga patientkontakter ska kunna genomföra och dokumentera en strukturerad suicidriskbedömning, vilket inkluderar att ta ställning till att tillkalla medbedömare. Som medbedömare förordas mer erfaren kollega, teamledare, ST-läkare eller specialistläkare. Bedömningen sker då tillsammans med den behandlare som känner patienten sedan tidigare.
Vem som i själva verket ska göra suicidriskbedömning avgörs av hur ansvarsfördelningen är organiserad lokalt. Dock kan nedanstående tjäna som riktlinjer:

Under pågående öppenvårdsbehandling görs bedömningen av behandlingspersonal med självständig patientkontakt och ärendeansvar. Verksamhetschef/enhetschef ansvarar för att säkerställa att behandlingspersonal med självständig patientkontakt har erforderlig kompetens för att kunna genomföra och dokumentera en strukturerad suicidriskbedömning.

Vid akutbesök på öppenvårdsmottagning görs bedömningen av akutansvarig personal, alltid två personer varav gärna en läkare. Medbedömare ska tillkallas då flera indikationer och/eller riskfaktorer för suicid föreligger.

Då viss risk för suicid föreligger görs vid behov även bedömning av läkare tillsammans med ansvarig behandlare. Specialistläkare ska konsulteras vid hög risk eller mycket hög risk samt vid svårbedömd risk. Bedömning på akutenhet kan då bli aktuell för att bedöma om det finns en skyddsaspekt och behov av heldygnsvård.

Vid akutbesök under jourtid och i samband med heldygnsvård gäller att:

  • Läkare har det primära ansvaret för suicidriskbedömningen vilket innebär att bedömningen görs personligen tillsammans med den behandlare som bäst känner patienten.
  • De behandlare som bäst känner patienten ska delta i bedömningsarbetet även om det formella ansvaret för bedömningen vilar på specialistläkare. Flera behandlare kan ha varit inblandade i kontakten med patienten. Alla samtal och observationer vägs samman i den slutliga bedömningen.
  • Det är viktigt att klargöra en tydlig ansvarsfördelning i varje ärende, speciellt då patient med pågående öppenvårdsbehandling behandlas i heldygnsvård.

  • Den kliniska intervjun, med varmt och empatiskt förhållningssätt, är mest central.
  • Samtalet sker med patienten och föräldrar/vårdnadshavare, både gemensamt samt var och en för sig.
  • Ibland förs även samtal med andra viktiga personer i patientens nätverk.
  • En strukturerad suicidriskbedömning rekommenderas, vilket innebär att bedömaren frågar och dokumenterar informationen utifrån utvalda rubriker.
  • Skattningsskalor kan användas som komplement men kan aldrig ersätta de samtal som ingår i den individuella bedömningen.
  • Sammanfattande bedömning och därpå följande krisplan förankras med patienten och föräldrar.

Den mest betydelsefulla delen av en suicidriskbedömning vilar på samtalet och den kliniska intervjun. Här värderas barnets eller tonåringens intention när det gäller suicid, tidigare suicidalt beteende, aktuell psykiatrisk problematik samt funktionsnivå hemma, i skolan och tillsammans med kamrater. Såväl innehållet i intervjun som den kontakt man får under samtalet är det mest värdefulla för att kunna göra en riskbedömning. Det finns patienter som maskerar sina tankar, känslor och avsikter och därmed försvårar bedömningen. Mot detta kan man aldrig helt gardera sig, men behandlarens intuition och bedömning av kvaliteten i den kontakt man får med patienten är viktig kunskap och ska också dokumenteras.

Samverkan med vårdnadshavare/närstående

Vid samtal för bedömning av suicidrisk är det nödvändigt att såväl barnet eller tonåringen som föräldrar/vårdnadshavare deltar, även i de fall då patienten tidigare bedömts förfoga över sin egen sekretess. Detta gäller även ungdomar över 18 år. Nödrätten ger stöd för ett sådant förfarande. Strävan måste alltid vara att ha kontakt med båda vårdnadshavarna. Vårdnadshavarens medverkan i vården krävs också enligt vad som stadgas i Föräldrabalkenlänk till annan webbplats. Då Barnkonventionen är lag fr.o.m. 2020 stärks barnets och ungdomens perspektiv. Se avsnittet Lagstiftning.

Undantag från denna täta samverkan med föräldrar/vårdnadshavare är familjer där det förekommit våld eller övergrepp, antingen riktat mot barnet eller ungdomen själv eller mot andra familjemedlemmar. Samverkan ingår även i dessa kontakter men får då en annan karaktär. Anmälan till och nära samarbete med socialtjänsten krävs i dessa fall. Samordnad vårdplanering måste också ske med andra instanser, exempelvis vid placering i familjehem eller på hem för vård eller boende (HVB-hem). Eftersom suicidal problematik bedöms som allvarlig har vårdnadshavaren rätt att ta del även av sådana uppgifter om sitt barns hälsotillstånd som annars skulle kunna omfattas av sekretess. Se vidare avsnittet Lagstiftning

Om patienten kommer utan föräldrar/vårdnadshavare: Lämna inte patienten ensam innan föräldrar eller annan vuxen kommit.

Samtalsstruktur

Vid det första samtalet rekommenderas att kontakten om möjligt börjar med patienten tillsammans med förälder/vårdnadshavare, där syftet är att beskriva hur bedömningen går till. Det viktiga är att ge tydliga ramar och ett varmt och empatiskt bemötande. Informera om ungefärlig tidsplanering. Förtydliga att målsättningen är att försöka förstå vad som har hänt och hur ni tillsammans kan komma fram till vad som bör ske det närmsta dygnet eller dagarna. Framför allt är det viktigt att ingjuta hopp. Se vidare avsnittet Bemötande.

Efter den gemensamma inledningen rekommenderas:

  • Träffa barnet eller tonåringen enskilt. Denna stund blir en möjlighet att fördjupa förståelsen för vad som har hänt men också att samla in underlag till psykiskt status (emotionell och formell kontakt, stämningsläge, ångest, beteende, motorik, koncentration, tankeinnehåll, suicidalitet, våld, psykostecken, insikt).
  • Träffa förälder/vårdnadshavare enskilt. I samtalet bör benämnas att man som föräldrar ofta känner sig hjälplös och maktlös och att det kan vara svårt att upptäcka varningssignaler. Vidare bör eventuella syskons situation tas upp. Syskonen kan behöva hjälp att förstå att skulden inte är deras och vid behov bör de erbjudas en kontakt.

Om det finns möjlighet rekommenderas att man arbetar i par. De enskilda samtalen kan då delas upp och ske parallellt. Viktigt dock att behandlarna ger sig tid att förmedla informationen till varandra så att den som är ytterst ansvarig verkligen har all information innan man presenterar en sammanfattande bedömning för patienten och familjen. Se vidare avsnittet Behandling.

  • Ta en kort paus efter de enskilda samtalen så att man som behandlare kan dela information från respektive enskilt samtal, komplettera med frågor man eventuellt har glömt att ställa samt ta ställning till om man behöver tillkalla en medbedömare. Detta ger även familjen en möjlighet att vila en stund alternativt att de också kan pratas vid.
  • Samla alla som varit med och ge en mycket kort sammanfattning av respektive samtal så att alla känner sig delaktiga kring vad som har sagts.
  • Informera om den samlade bedömningen, inklusive riskbedömningen och vad den grundar sig på.
  • Vid mycket hög eller hög suicidrisk och då patienten inte vill kvarstanna för heldygnsvård görs en vårdintygsbedömning av legitimerad läkare.
  • Gör en första krisplan med patienten och familjen.
  • Ge tydliga besked om vad som kommer att hända härnäst och vem eller vilka personer som kommer att vara inblandade.
  • Innan patienten går hem (i samband med öppenvårdsbesök alternativt utskrivning från heldygnsvård) är det viktigt att försäkra sig om att det finns adekvat tillsyn och skydd runt patienten i hemmiljön.
  • Återbesök ska erbjudas i öppenvård så snart som möjligt.
  • Ge patienten och familjen tydliga besked om var man kan vända sig vid behov före nästa samtal. Lämna namn och telefonnummer till aktuell enhet och gärna även namn på ansvarig person.
  • Ge också tydliga besked om vart man kan vända sig i eventuella akuta situationer utanför kontorstid.

Se vidare avsnittet Behandling.

Det rekommenderas att man, i den kliniska intervjun, använder sig av ett halvstrukturerat samtal där man utgår från vissa förutbestämda huvudrubriker.

Nuvarande och tidigare suicidtankar och suicidbeteende

  • Vilja att dö och vilja att aktivt göra ett suicidförsök
  • Suicidtankarnas varaktighet och frekvens
  • Suicidplaner och eventuella förberedelser
  • Avskedsbrev eller annan suicidal kommunikation
  • Tidigare suicidförsök, metod, allvarlighet
  • Aktuellt suicidförsök, metod, allvarlighet

Psykisk sjukdom

  • Depression
  • Missbruk
  • Ångest
  • Sömnstörning
  • Förvirring, psykotisk bild
  • Självskadebeteende
  • Annan symtomatologi

Psykologiska egenskaper

  • Hopplöshet
  • Isolering
  • Emotionell kontakt
  • Våldsbenägenhet
  • Emotionell instabilitet
  • Impulsivitet
  • Aggressivitet
  • Agitation

Stress- och skyddsfaktorer i familjen och omgivningen

  • Aktuell relationsproblematik
  • Problem i familjen, exempelvis övergrepp, misshandel, psykisk sjukdom och missbruk
  • Utforska familjens/nätverkets stabilitet och hållandeförmåga
  • Suicid i familjen eller bland kamrater
  • Få kamratrelationer
  • Förluster
  • Skolgång
  • Fritidsaktiviteter
  • Tillgång till dödliga metoder

Ordningen på de olika delarna behöver anpassas utifrån patientens svar och emotionella tillstånd. En del patienter kan spontant börja berätta om det som nyligen hänt och då kan det bli naturligt att följa med och utforska suicidaliteten. Som behandlare behöver man tydligt visa att man tar ansvar för att leda samtalet på ett följsamt sätt och samtidigt ser till att man samlar in tillräckligt med information för att kunna göra en så bred bedömning som möjligt.

Förutom samtal med föräldrar/vårdnadshavare kan även andra viktiga personer i barnets eller tonåringens nätverk behöva delta, till exempel skolpersonal eller andra berörda och oroade personer. Barnet eller tonåringen kan ha kommunicerat suicidala avsikter till personer i omgivningen men inte till föräldrarna.

Områden att utforska:

  • Debut och frekvens av suicidtankar och suicidplaner
  • Använd metod
  • Planerade och/eller genomförda förberedelser
  • Grad av allvar och innebörd i det aktuella suicidförsöket, planerna eller tankarna
  • Tidigare suicidförsök, kända och okända
  • Föreställningar om dödlig utgång
  • Risk för dödlig utgång
  • Omständigheter kring avslöjandet
  • Anledning till att suicidförsöket avbröts
  • Möjligheten att bli upptäckt
  • Patientens medverkan till att avslöja eller dölja suicidförsöket
  • Kommunikation av suicidtankar och suicidplaner till omgivningen
  • Kommunikation via sociala medier eller på olika hemsidor alternativt diskussionsforum som berör suicid
  • Tillgänglighet när det gäller mediciner och vapen
  • Utlösande händelser
  • Attityd till att ha överlevt
  • Det akuta psykiska tillståndet inklusive tecken på depression, ångest, psykos och förvirring
  • Påverkan av alkohol eller droger
  • Förekomst av traumatisk upplevelse, till exempel fysisk misshandel och sexuellt övergrepp
  • Förekomst av somatisk sjukdom
  • Den unges funktionsnivå (hemma, i skolan och med kamrater) över tid jämfört med nuläget
  • Religionstillhörighet och/eller kulturella föreställningar hos den unge och familjen, som kan påverka inställningen till suicid
  • Föräldrars/vårdnadshavares egen syn på medverkan i vården, och möjligheter att ge hjälp och stöd

Skattningsskalornas tillämpning

Skattningsskalor kan aldrig ersätta de samtal som ingår i den individuella, personliga bedömningen som ska ligga till grund för suicidriskbedömningen. De bör ses som komplement i samband med bedömningsarbetet.

Några av de rekommenderade skattningsskalorna är avsedda för personer över 18 år, men kan ändå vara användbara för yngre patienter. Svaren i sig kan ge värdefullt underlag i bedömningen samt ge möjligheter att fråga vidare, i synnerhet i samtal med ett barn eller en ungdom som inte har så lätt att verbalisera känslor och tankar. Observera dock att man vid användande inte kan poängsätta och tolka svaren enligt den instruktion som finns för testet, då rekommenderade normer och gränsvärden inte gäller för en yngre åldersgrupp.

Självmordsstegen (pdf)

Självmordsstegen (enligt Jan Beskow) är en halvstrukturerad intervju där man undersöker patientens eventuella suicidalitet. Man frågar stegvis om upplevelser av meningslöshet och svartsyn, dödstankar, dödsönskan, suicidtankar, suicidönskan och suicidplaner. Om suicidförsök har förekommit ställer man ytterligare frågor kring detta.

SIS (Suicide Intention Scale) (pdf)

SIS (enligt Beck et al.) kan användas efter ett suicidförsök och värderar patientens intentioner med suicidförsöket. Den är uppdelad i två underavdelningar: objektiva samt subjektiva omständigheter. Den förra innehåller till exempel frågor om tidpunkt, närvaro av andra personer och meddelanden. Subjektiva omständigheter syftar till patientens egen beskrivning av till exempel förväntad utgång, vilja att dö och egna reaktioner efter handlingen. Det ideala är att intervjuaren kan koda SIS-frågorna direkt utifrån patientens spontana berättelse. Beträffande frågorna 1 till 8 ska intervjuaren ge sin bedömning eller tolkning, men för frågorna 9 till 15 ska svaret endast bygga på patientens direkta utsago.

SIS är ursprungligen avsedd att användas inom vuxenpsykiatrisk verksamhet och ger kvalitativ information utifrån svaren på varje enskild fråga. Kvantitativ information beräknas efter summering av poängen på respektive fråga. Brytpunkten 19 poäng anger hög suicidrisk för vuxna, framför allt äldre individer. Skalan har använts även för bedömning av ungdomars självmordsavsikt även om den inte är idealisk för detta ändamål. Resultatet går inte att bedöma enligt samma kriterier som för åldersgruppen över 18 år. Svaren kan ändå ge ett värdefullt underlag för bedömningen.

SSI (Scale for Suicide Ideation) (pdf)

Detta skattningsformulär passar att använda då personen ännu inte gjort något suicidförsök. Skalan syftar till att lyfta fram patientens attityd till att leva eller dö, karaktären på suicidtankarna eller suicidplanerna, förberedelser och planering av tänkt försök samt bakgrundsfaktorer. Högt värde vid sammanräkningen innebär högre risk men sammanräkningen kan inte användas för att ange gränser för grader av intention. Instrumentet är inte normerat för personer under 18 år, och resultatet går därför inte att bedöma enligt samma kriterier som för vuxna. Svaren kan ändå ge ett värdefullt underlag för bedömningen.

C-SSRS (Columbia Suicide Severity Rating Scale) (pdf)

En bedömningsskala beträffande suicidbenägenhet som innehåller olika delar i syfte att värdera hur starka suicidtankar eller suicidavsikter patienten har. Frågor ställs inom områden som suicidtankar, intensitet på tankarna, suicidalt beteende och suicidförsök. Utifrån svaren värderar man sedan allvarlighetsgraden i försöket. Skalan är avsedd att användas av personer som genomgått en särskild utbildning.

En suicidriskbedömning innehåller bedömning av suicidal intention, vilket innebär en vilja eller avsikt att dö. Hur länge och hur ofta personen tänkt och övervägt, förberett och planerat suicid är exempel på mått på suicidal intention. Ofta handlar det om ambivalenta känslor mellan önskan att dö och önskan att leva. Att utvärdera grad av suicidal intention eller risk är komplicerat, framför allt när det gäller barn och ungdomar, där symtombilden kan se annorlunda ut jämfört med vuxna. Barn och tonåringar kan ge uttryck för oro och ångest som vuxna inte alltid förknippar med bakomliggande suicidtankar eller suicidplaner. Depressivitet kan till exempel maskeras bakom aggressivitet, irritabilitet, skolfrånvaro, eller missbruk. En glättig fasad kan dölja bakomliggande psykiska svårigheter. Att dra sig undan från kamrater, isolera sig eller att agera med ett riskfyllt beteende är andra varningstecken. En del barn och tonåringar uppfattas som välfungerande av omgivningen, men bakom en fasad umgås de med suicidplaner som bevaras som en hemlighet. De kan svara nej på frågan om suicidtankar men i en pågående vårdkontakt ändå signalera förekomst av suicidal problematik.

Om en patient försökt ta sitt liv med en metod som innebär stor risk för dödlig utgång bedöms intentionen som allvarligare. Barn och tonåringar kan tro att risken är hög för dödlig utgång även om den kliniska risken för att dö är minimal. Det kan exempelvis finnas en allvarlig intention att dö i samband med ett intag av en mindre mängd tabletter. Den metod som använts och vad patienten har för kunskap om dess dödlighet behöver därför alltid undersökas.

Intentionen kan även bedömas genom frågor och utvärdering av barnets eller tonåringens bakomliggande känslor, motiv och resonemang. Exempel kan vara funderingar som har att göra med barnets eller tonåringens dödsuppfattning, vilken varierar utifrån ålder och egna erfarenheter när det gäller död och sjukdom, liksom anhörigas inställning till döden.

Ett suicidförsök är ofta ett försök att fly från en outhärdlig situation och en intensiv önskan om förändring. En annan bakgrund kan vara att vända ilskan mot sig själv i stället för mot en annan person. Bedömningen av suicidal intention behöver innehålla ett utforskande av dessa slag av motiv.

Ett annat område har att göra med föreställningar och fantasier om hur omgivningen skulle kunna tänkas reagera och vilken inverkan en suicidhandling skulle kunna ha. Här finns sådana aspekter som av omgivningen kan uppfattas som och riskerar att avfärdas som manipulation. Suicidtankar, suicidplaner och suicidförsök får aldrig avfärdas som manipulation eller ”bara ett rop på hjälp”.

Se vidare avsnittet Bemötande.

Om all information som handlar om suicid samlas under specifika sökord minskar risken för att viktig information missas vid genomläsning av journalen. Man kan söka på dessa sökord och därigenom få en överblick över patientens suicidalitet över tid. Alla sökord behöver dock inte användas vid varje besök eller samtal.

I TakeCare finns en mall, Suicidriskbedömning, enligt nedan. Den finns redan i flera av de mallar som används vid patientbesök, men går också att välja som Tilläggsmall. Dess olika delar kan vara uppdelade och placerade på olika ställen beroende på vilken besöksmall man använder.

Sucidriskbedömning

1) Suicidalitetsanamnes

Fri textruta


a) Suicidalitet o. annan självskada, >30 dagar sedan



Rullist med svarsalternativ för självskada

Antal suicidförsök

Andra tecken på suicidalitet



b) Metod självskada/suicidförsök,
>30 dagar sedan

Välj alternativ från lista




c) Suicidalitet och annan självskada, senaste 30 dagar




Självskada utan suicidavsikt – rullist med svarsalternativ


Allvarligaste tecknet på suicidalitet – rullist med svarsalternativ


Antal suicidförsök - svarsruta

Datum för senaste suicidförsöket


d) Metod självskada/suicidförsök, senaste 30 dagar

Välj alternativ från lista



2) Suicidalitet (ligger också placerad inom ”Psykiskt status”)

Vilja att dö - svarsruta

Suicidavsikt - svarsruta

Ruta för fri text

3) Suicidriskbedömning






Välj mellan fyra olika risknivåer: minimal, viss, hög och mycket hög suicidrisk

Notera i fri textruta speciella omständigheter som har försvårat bedömningen och som behöver beaktas i vårdplaneringen

4) Motivering suicidriskbedömning (se exempel nedan)

Fri textruta där behandlaren med egna ord motiverar den risknivå man valt ovan utifrån risk- och skyddsfaktorer, psykiskt status och psykiatrisk bedömning

5) Bedömningsunderlag för suicidrisk


Kryssa ett eller flera alternativ motsvarande de informationskällor som har använts i bedömningen

Motivering till suicidrisken är en sammanvägd bedömning och inte en uppräkning av risk- respektive skyddsfaktorer.

Exempel
Aktuell suicidrisk: Viss suicidrisk.
Motivering suicidriskbedömning: Patienten uttalar en underliggande suicidalitet som finns närmast konstant. Har en stark känsla av uppgivenhet. Är just nu helt utanför ett socialt sammanhang vilket riskerar att öka hennes utsatthet och känsla av misslyckande då hon inte varit i skolan på en hel termin. Pågående konfliktfylld relation mellan föräldrar påverkar också patientens situation. Ett tydligt förnekande av aktuella suicidplaner i kombination med positiv inställning till att påbörja medicinering motiverar suicidrisknivån.

Suicidrisken indelas i minimal, viss, hög eller mycket hög suicidrisk. Risknivån ska alltid följas av en motivering i journalen.

Den sammanvägda värderingen dokumenteras under rubriken Suicidriskbedömning. Vid hög eller mycket hög suicidrisk ska alltid en krisplan upprättas tillsammans med patienten och förälder/vårdnadshavare. Planen ska hjälpa patienten och familjen att känna igen tecken på försämring och planera för vilka åtgärder som ska vidtas i risksituationer. Planen ska dokumenteras i journalen. Se vidare under avsnittet Behandling.

Minimal suicidrisk: Patientens tidigare och aktuella sjukdom och/eller sociala situation innehåller ingenting som bedöms tala för att suicidrisk behöver beaktas i vårdplaneringen.

Viss suicidrisk: Patientens tidigare och aktuella sjukdom och/eller sociala situation bedöms tala för att det för närvarande inte finns någon uppenbar suicidrisk, men att sådan risk inte kan uteslutas vid en eventuell försämring av patientens psykiatriska tillstånd och/eller sociala situation. Återkommande bedömning av risk- och skyddsfaktorer ska göras. Nära samarbete med föräldrar/vårdnadshavare ska finnas.

Hög risk: Patientens tidigare och aktuella sjukdom och/eller sociala situation bedöms tala för en uppenbar risk att suicidhandling kan inträffa och denna risk måste beaktas vid vårdplaneringen. Kontakt med BUP:s respektive Maria Ungdoms akutenheter ska övervägas. Intensiteten i behandlingsinsatserna ska ökas. Nära samarbete med föräldrar/vårdnadshavare med fokus på suicidrisk ska finnas.

Mycket hög risk: Patientens tidigare och aktuella sjukdom och/eller sociala situation bedöms tala för en överhängande risk för suicidhandling som kräver omedelbar insats i heldygnsvård med övervakning och behandling. Vårdintygsbedömning med ställningstagande till vård enligt Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård (LPT) genomförs. Eventuell polishandräckning kan behövas för att föra patienten till akutenheten. Nära samarbete med föräldrar/vårdnadshavare med fokus på suicidrisk ska finnas.

Åtgärder med utgångspunkt från suicidriskbedömningen

Suicidriskbedömningen ska ge indikationer för fortsatt vårdnivå; öppenvård, mellanvård eller heldygnsvård samt intensitet för insatsen.

Öppenvård erbjuds då risken bedöms som minimal. Då ska en ny suicidriskbedömning genomföras i samband med sådana förändringar i den unges livssituation som kan tänkas innebära ökad risk. När det gäller patienter med speciell sårbarhet för suicid och där det tidigare funnits ett suicidalt beteende ska suicidriskbedömning göras regelbundet.

Vid viss risk görs bedömning av om ytterligare insatser behövs utöver öppenvård. Det kan vara tätare öppenvårdsbesök, aktivering av familj och nätverk, insatser i hemmet eller en kortare period med heldygnsvård. Suicidriskbedömning ska ske kontinuerligt.

Hög och mycket hög suicidrisk är indikation för bedömning om heldygnsvård samt innefattar ställningstagande till vård enligt LPT.

Några hållpunkter

  • Suicidrisken måste bedömas kontinuerligt. Om patienten inte frivilligt vill medverka i vård och behandling kan heldygnsvård och vård enligt LPTlänk till annan webbplats vara nödvändig.
  • Svårbedömd suicidrisk i samband med öppenvård kan motivera heldygnsvård för fortsatt bedömning.
  • Akut påverkan av alkohol och droger medför alltid att risken är svårbedömd.
  • Om möjlighet till heldygnsvård saknas samt vid utskrivning från heldygnsvård ska patienten erbjudas samtal i öppenvård nästa dag eller inom några få dagar.
  • Patienter som uteblir från planerat besök och där suicidrisken bedömts som viss, hög eller mycket hög risk ska aktivt kontaktas och erbjudas fortsatt behandling.

I riskbedömningen bör vägas in att patienten kan finna sig väl till rätta i samband med heldygnsvård men bli suicidal i samband med utskrivning. Likaså kan heldygnsvård påverka självkänslan i negativ riktning, vilket kan öka suicidrisken. Suicidriskbedömningen försvåras då en patient i samband med telefonkontakt med vården uttrycker suicidtankar eller suicidplaner. En annan svårbedömd situation kan vara då patienten inte vill medverka till suicidriskbedömning.

Då patient ger uttryck för suicidalitet i telefonkontakt:

  • Kontakta föräldrar/vårdnadshavare och vid behov polis
  • Informera akutenheten
  • Läkare kan rekvirera polishandräckning för att föra patienten till aktuell akutenhet
Publicerad: 2014/10/01 Senast uppdaterad: 2020/06/24