Suicidnära barn och ungdomar - Suicidriskbedömning

Allmänt

En suicidriskbedömning baseras främst på det kliniska samtalet och intervjun kring vad som kan tänkas vara bakgrunden till att barnet eller ungdomen har gjort ett suicidförsök eller har tankar om att inte vilja leva. Bedömaren behöver förstå och sätta sig in i vad som kan öka respektive minska risken för suicid. Det är viktigt att etablera en personlig kontakt genom att ställa följdfrågor och visa ett genuint intresse för vad barnet eller ungdomen tänker och känner (1, 2).

Bedömaren behöver också förstå vad som kan öka barnets eller tonåringens önskan att vilja leva vidare. Empati och tillit i kontakten måste eftersträvas vilket kräver gott om tid. En miljö där det finns lugn och ro och personer som visar att de vill lyssna och är tillgängliga är också nödvändig. Detta kan möjliggöra för den som inte så gärna vill eller vågar berätta att ändå vilja börja berätta. Det kan finnas en myt som säger att man inte ska tala om suicid för att ”inte väcka den björn som sover”. Det är dock i regel till hjälp för en suicidnära individ att medvetandegöra och sätta ord på svårigheter. Att ingjuta hopp är ett viktigt syfte med samtalet. Samtalet kan aldrig ersättas av skattningsinstrument eller frågeformulär även om dessa kan vara ett bra stöd i bedömningen. Via det kliniska samtalet avgörs också den fortsatta vårdnivån, det vill säga öppenvård alternativt heldygnsvård. Suicidhandlingar kan förekomma vid olika psykiatriska tillstånd, sjukdomar och diagnoser.

Suicidriskbedömningen ingår som en del i den psykiatriska bedömningen. I bedömningen sammanvägs barnets eller ungdomens problem och resurser. Tidigare beteende måste värderas och vägas in, till exempel självskadebeteende, suicidtankar och upprepade suicidförsök. Hänsyn behöver tas till barnets eller ungdomens hela livssituation samt bakgrund i familjen när det gäller suicidal problematik (1-3). Suicidriskbedömning behöver ske fortlöpande under vårdtiden, då risken snabbt kan ändras, då risken kan finnas latent, snabbt kan ändras och leda till suicidförsök i krissituationer.

Suicidriskbedömning ska alltid göras i samband med:

  • akutbesök
  • utredande samtal vid nybesök

Risken för suicid ska alltid värderas i en inledande kontakt i samband med att ett barn eller en ungdom söker vård. Bedömningen behöver inte vara ingående och strukturerad om inga indikationer eller specifika varningstecken finns, se nedan. Frågor om suicid kan behöva ställas även om personen inte ger direkt uttryck för suicidal problematik. Den unge kan ändå vara djupt upptagen med att ifrågasätta meningen med livet och agera ut detta på olika sätt. Existentiella funderingar hör till den normala utvecklingen. Återkommande tankar på den egna döden, kopplade till psykiskt illabefinnande eller sociala konflikter måste dock ses som varningssignaler. Även yngre barn kan ha suicidtankar vilket kan hänga ihop med en omogen dödsuppfattning. Finns det suicidtankar i tidig ålder är risken högre för fortsatt suicidalt beteende under tonåren (1, 2, 4).

Framför allt när det gäller barn och ungdomar behöver man betrakta suicidriskbedömningen som en färskvara och man bör vara beredd på att snabba växlingar kan ske när det gäller det psykiska måendet. Suicidhandlingar i denna åldersgrupp är ofta mer impulsivt betingade. Vid ett bedömningstillfälle kan risken uttryckas och bedömas som minimal för att några dagar senare snabbt ha förändrats till en högre risk. Suicidrisken kan snabbt förändras, framför allt i samband med problem som har att göra med svårigheter med impulskontroll, emotionell instabilitet och missbruks/beroendeproblematik. Barn och ungdomar med självskadebeteende utgör en särskilt sårbar grupp.

Suicidriskbedömning ska göras strukturerat och kontinuerligt gällande patienter med:

  • suicidtankar, suicidplaner
  • suicidförsök
  • allvarlig självskada
  • självskadebeteende/självdestruktivt beteende
  • depressiva symtom
  • missbruk/riskbruk/beroende
  • emotionell instabilitet, kraftiga humörsvängningar och svårigheter att reglera affekter
  • allvarlig ångest
  • psykotiska symtom
  • farmakologisk behandling med antidepressiva och antipsykotiska läkemedel
  • mobbning
  • separation/förlust
  • sexuella övergrepp/fysisk misshandel eller annan allvarlig kränkning
  • suicid/dödsfall i familjen
  • suicid/dödsfall i kamratkretsen
  • allvarlig kroppslig sjukdom som framför allt innebär nedsatt förmåga att fungera även om detta inte utgör en klar riskfaktor när det gäller barn och ungdomar

Vem som ska göra suicidriskbedömning avgörs av hur ansvarsfördelningen är organiserad lokalt. Dock kan nedanstående tjäna som riktlinjer:

Under pågående öppenvårdsbehandling görs bedömningen av behandlingspersonal med självständig patientkontakt och ärendeansvar. Verksamhetschef/enhetschef ansvarar för att säkerställa att behandlingspersonal med självständig patientkontakt har erforderlig kompetens för att kunna genomföra och dokumentera en strukturerad suicidriskbedömning.

Vid akutbesök på öppenvårdsmottagning görs bedömningen av akutansvarig personal, alltid två personer varav gärna en läkare.

Ställningstagande till att tillkalla eller konsultera medbedömare ska alltid göras och dokumenteras. Medbedömare ska tillkallas då flera indikationer och/eller riskfaktorer för suicid föreligger. Vid behov av medbedömare tillfrågas teamledare eller mer erfaren kollega.

viss risk för suicid föreligger görs vid behov även bedömning av läkare. Specialistläkare ska konsulteras vid hög risk eller mycket hög risk (se vidare nedan under Sammanfattande bedömning av risknivå) samt vid svårbedömd risk. Bedömning på akutenhet kan då bli aktuell.

Vid akutbesök under jourtid och i samband med heldygnsvård gäller att:

  • Läkare har det primära ansvaret för suicidriskbedömningen vilket innebär att bedömningen görs personligen och, när så är möjligt, tillsammans med den behandlare som bäst känner patienten.
  • De behandlare som bäst känner patienten ska delta i bedömningsarbetet även om det formella ansvaret för bedömningen vilar på specialistläkare. Flera behandlare kan ha varit inblandade i kontakten med patienten. Alla samtal och observationer vägs samman i den slutliga bedömningen.
  • Det är viktigt att klargöra en tydlig ansvarsfördelning i varje ärende, speciellt då patient med pågående öppenvårdsbehandling behandlas i heldygnsvård.
  • Suicidriskbedömning görs i samtal med patienten och närstående, var för sig och tillsammans.
  • Ibland förs även samtal med andra viktiga personer i patientens omgivning.
  • Den kliniska intervjun med varmt och empatiskt förhållningssätt är mest centralt.
  • Halvstrukturerat samtal rekommenderas med hjälp av förutbestämda frågor som följs upp utifrån patientens svar (se avsnittet Skattningsskalor).
  • Skattningsskalor kan användas som komplement. Observera att skattningsskalor aldrig får ersätta de samtal som ingår i den individuella, personliga bedömningen som ska ligga till grund för suicidriskbedömningen.
  • Vid problem relaterade till missbruk/beroende, emotionell instabilitet eller problem med impulskontroll kan det rent av vara missledande att använda skattningsskalor då risken snabbt kan komma att förändras.
  • Sammanfattande bedömning och därpå följande behandlingsplanering diskuteras med patienten och anhöriga.

Den mest betydelsefulla delen av en suicidriskbedömning vilar på den kliniska intervjun. Här värderas barnets eller tonåringens intention när det gäller suicid, tidigare suicidalt beteende och aktuell psykiatrisk problematik. Samtalet och den kontakt man får under samtalet är det mest värdefulla redskapet. Empati och tillit i kontakten är viktigt och det krävs en förmåga att vara lyhörd och våga ställa personliga frågor (1, 2). Den kontakt som uppnås under samtalet är i sig en bedömningsfaktor, blir man som bedömare ”insläppt”? Det finns patienter som maskerar sina tankar, känslor och avsikter och därmed försvårar bedömningen. Mot detta kan man aldrig helt gardera sig, men behandlarens intuition och bedömning av kvaliteten i den kontakt man får med patienten är viktiga redskap.

Inledningsvis rekommenderas att man, i den kliniska intervjun, använder sig av ett halvstrukturerat samtal (till exempel Självmordsstegen) där man utgår från vissa förutbestämda frågor. Det fortsatta samtalet anpassas utifrån patientens svar. Man närmar sig eventuella suicidproblem stegvis med sina frågor. Om patienten på ett trovärdigt sätt nekar till suicidtankar eller suicidplaner kan frågorna begränsas (5). Olika skattningsformulär kan användas som komplement till intervjun. Intervjubaserade skattningar är särskilt lämpliga som del av den kliniska bedömningen av djupt deprimerade barn och ungdomar, medan självskattningsskalor lämpar sig mer för behandlingsuppföljning (2, 3, 5-7).

I suicidriskbedömningen ska samtal med närstående alltid ingå. Ibland kan även andra viktiga personer i barnets eller tonåringens nätverk behöva delta, till exempel skolpersonal eller andra berörda och oroade personer. Barnet eller tonåringen kan ha kommunicerat suicidala avsikter till personer i omgivningen men inte till föräldrarna.

Vid suicidrisk ska närstående informeras och, om möjligt eller lämpligt, kallas in även i de fall då patienten tidigare bedömts förfoga över sin egen sekretess. Detta gäller även ungdomar över 18 år. Nödrätten ger stöd för ett sådant förfarande. Se vidare avsnittet Lagstiftning, längre ner.

Vid det första samtalet rekommenderas att kontakten om möjligt börjar med samtal med barnet eller ungdomen tillsammans med vårdnadshavarna eller närstående, där syftet är att beskriva tillvägagångssättet i samband med bedömningen. Det viktiga är att ge tydliga ramar och ett varmt och empatiskt bemötande. Framför allt är det viktigt att ingjuta hopp. Man kan till exempel säga att det som hänt kan göra det möjligt att hitta nya, bättre, lösningar på en svår situation Se vidare avsnittet Bemötande, Akut mottagande efter suicidförsök.

Efter det inledande gemensamma samtalet rekommenderas följande struktur:

  • Träffa barnet eller tonåringen enskilt
  • Träffa närstående enskilt
  • Träffa barnet eller tonåringen tillsammans med närstående

Om möjlighet finns rekommenderas att man arbetar i par. De enskilda samtalen kan då delas upp och ske parallellt. Sammanfattande bedömning och vårdplan diskuteras avslutningsvis med alla parter närvarande i rummet.
Se vidare avsnittet Behandling.

Lämpliga frågor att ställa om omständigheter kring inträffat suicidförsök (2, 3, 5)

  • När i tiden skedde försöket?
  • Vilken metod användes?
  • Vilka förberedelser gjordes, grad av planering?
  • Fanns föreställningar om dödlig utgång?
  • Var risken hög för dödlig utgång?
  • Hur skedde avslöjandet? Hur stor var möjligheten att bli upptäckt?
  • Medverkade patienten till att avslöja eller dölja suicidförsöket eller planerna?
  • Grad av allvar och innebörd i det aktuella suicidförsöket, planerna eller tankarna.
  • Hur har suicidtankar/-planer kommunicerats till omgivningen? Har patienten tidigare övervägt eller försökt suicidera utan att någon vetat om det?
  • SMS-meddelanden och kommunikation via social media eller på olika hemsidor alternativt diskussionsforum som berör suicid?
  • Tillgänglighet när det gäller mediciner och vapen?
  • Utlösande händelser? Hos sårbara barn och ungdomar kan olika händelser bli övermäktiga särskilt om det finns svårigheter att hantera starka känslor eller bristande impulskontroll. Känslor av misslyckande, separation från flickvän eller pojkvän är vanliga exempel.
  • Attityd till att ha överlevt. ”Hur känns det nu?” ”Vad är annorlunda?” ”Vad skulle göra det möjligt att leva vidare”? ”Vad gjorde att det inte fanns någon annan utväg?” ”Vad gjorde att det blev ett stopp?”
  • Det akuta psykiska tillståndet? Tecken på psykos? Förvirring? Depression? Ångest?
  • Påverkan av alkohol eller droger, förekomst av missbruk eller beroende?
  • Förekomst av traumatisk upplevelse, till exempel fysisk misshandel, sexuellt övergrepp?
  • Finns somatisk sjukdom som kan ha påverkat?
  • Hur brukar barnet eller tonåringen fungera vanligtvis jämfört med nuläget?
  • Har familjen eller nätverket någon religionstillhörighet eller kulturella föreställningar som påverkar inställningen till suicid? Barnets eller ungdomens egen inställning?
  • Hur ser man på familjens betydelse utifrån skydd och ansvar?

Självmordsstegen (pdf)

Självmordsstegen (enligt Jan Beskow) är en halvstrukturerad intervju där man närmar sig patientens eventuella suicidproblem. Man frågar stegvis om upplevelser av meningslöshet och svartsyn, dödstankar, dödsönskan, suicidtankar, suicidönskan och suicidplaner. Om suicidförsök har förekommit ställer man ytterligare frågor kring detta (7).

  1. Nedstämdhet/hopplöshet
    Är du nedstämd och ledsen ofta? Känner du dig "deppig" för det mesta?
    Känns allting hopplöst? Tror du att det kommer att bli bättre igen?

  2. Dödstankar
    Känns allting meningslöst? Har du tänkt att det vore skönt att slippa leva?

  3. Dödsönskan
    Har du önskat att du vore död?
    Skulle du vilja slippa vakna nästa morgon?

  4. Självmordstankar
    Har du tänkt på att göra dig själv något?
    Har du tänkt att du skulle kunna ta livet av dig?
    Har du tänkt ut hur du skulle göra det?

  5. Självmordsönskan
    Har du tänkt att du vill ta ditt liv?
    Har du varit nära att försöka ta ditt liv?
    Är det något som håller emot? Finns det något som talar för att fortsätta leva?

  6. Självmordsförsök
    Har du tidigare gjort något självmordsförsök?
    Genomförde du det du tänkte göra eller gick det inte?
    Vad gjorde du? När? Var? Varför?

  7. Självmordsplaner
    Har du planer på att ta ditt liv?
    Har du tänkt ut hur du skall göra det?
    Har du bestämt när du skall göra det?

  8. Självmordsförberedelser
    Har du gjort några förberedelser? Vilka?
    Har du skaffat tabletter? Har du vapen hemma?
    Har du skaffat andra redskap? Rep? Kniv?

  9. Självmordsavsikt
    Har du bestämt dig för att ta livet av dig?
    När? Var? Hur? Har du skrivit avskedsbrev?
    Har du gjort dig av med saker du inte vill ska finnas kvar efter dig? Har du sett till att träffa kompisar en sista gång?

Skattningsskalornas tillämpning

Observera att skattningsskalor aldrig får ersätta de samtal som ingår i den individuella, personliga bedömningen som ska ligga till grund för suicidriskbedömningen. De bör ses som komplement i samband med bedömningsarbetet.

Några av de rekommenderade skattningsskalorna är avsedda för personer över 18 år, men kan ändå vara användbara för yngre patienter. Svaren i sig kan ge värdefullt underlag i bedömningen samt ge möjligheter att fråga vidare, i synnerhet i samtal med ett barn eller en ungdom som inte har så lätt att verbalisera känslor och tankar.

Observera dock att man vid användande inte ska poängsätta och tolka svaren enligt den instruktion som finns för testet, då rekommenderade normer och gränsvärden inte gäller för en yngre åldersgrupp.

SIS (Suicide Intention Scale) (pdf)

SIS (enligt Beck et al.) kan användas efter ett suicidförsök och värderar patientens intentioner med suicidförsöket. Den är uppdelad i två underavdelningar: objektiva samt subjektiva omständigheter. Den förra innehåller till exempel frågor om tidpunkt, närvaro av andra personer och meddelanden. Subjektiva omständigheter syftar till en egen beskrivning av till exempel förväntad utgång, vilja att dö och egna reaktioner efter handlingen. Det ideala är att intervjuaren kan koda SIS-frågorna direkt utifrån patientens spontana berättelse. Beträffande frågorna 1 till 8 ska intervjuaren ge sin bedömning eller tolkning. Beträffande frågorna 9 till 15 däremot ska svaret endast bygga på patientens direkta utsago.

SIS är ursprungligen avsedd att användas inom vuxenpsykiatrisk verksamhet och ger kvalitativ information utifrån svaren på varje enskild fråga. Kvantitativ information beräknas efter summering av poängen på respektive fråga. Brytpunkten 19 poäng anger hög suicidrisk för vuxna, framför allt äldre individer. Skalan har använts även för bedömning av ungdomars självmordsavsikt även om den inte är idealisk för detta ändamål. Resultatet går inte att bedöma enligt samma kriterier som åldersgruppen över 18 år. Svaren ger ändå värdefullt underlag i bedömningen samt ger möjligheter att fråga vidare.

SSI (Scale for Suicide Ideation) (pdf)

Detta skattningsformulär passar att använda då personen ännu inte gjort något suicidförsök. Skalan syftar till att lyfta fram patientens attityd till att leva eller dö, karaktären på suicidtankarna eller suicidplanerna, förberedelser och planering av tänkt försök samt bakgrundsfaktorer. Högt värde vid sammanräkningen innebär högre risk men sammanräkningen kan inte användas för att ange gränser för grader av intention. Instrumentet är inte normerat för personer under 18 år, och resultatet går därför inte att bedöma enligt samma kriterier som för vuxna. Svaren ger ändå värdefullt underlag i bedömningen samt ger möjligheter att fråga vidare.

C-SSRS (Columbia Suicide Severity Rating Scale) (pdf)

En bedömningsskala beträffande suicidbenägenhet som innehåller olika delar i syfte att värdera hur starka suicidtankar eller suicidavsikter patienten har. Frågor ställs inom områden som självmordstankar, intensitet på tankarna, självmordsbeteende och självmordsförsök. Utifrån svaren värderar man sedan allvarlighetsgraden i försöket. Skalan är avsedd att användas av personer utbildade på C-SSRS.

De skalor som här anges är specifikt inriktade på att bedöma suicidalitet. För bedömning av psykiatriska tillstånd, riskfaktorer, missbruk med mera hänvisas till BUP:s Riktlinjer till stöd för bedömning och behandlinglänk till annan webbplats respektive Maria Ungdoms Vårdprogram för självmordsnära ungdomar och deras familjer (2) samt Maria Ungdoms lokala instruktion gällande utredning och behandling av ungdomar med missbruksproblem. (8)

En suicidriskbedömning innehåller bedömning av suicidal intention (2, 4, 6). Med suicidal intention avses vilja eller avsikt att dö. Hur länge och hur ofta personen tänkt och övervägt, förberett och planerat suicid är exempel på mått på suicidal intention. Ofta handlar det om ambivalenta känslor mellan önskan att dö och önskan att leva. Att utvärdera grad av suicidal intention eller risk är komplicerat, framför allt när det gäller barn och ungdomar där symtombilden kan se annorlunda ut jämfört med vuxna. Barn och tonåringar kan ge uttryck för oro och ångest som vuxna inte alltid förknippar med bakomliggande suicidtankar eller suicidplaner. Depressivitet kan till exempel maskeras i aggressivitet, irritabilitet, skolk, sexuellt utagerande beteende eller missbruk. En glättig fasad kan dölja bakomliggande psykiska svårigheter. Att dra sig undan från kamrater, isolera sig eller att agera med ett riskfyllt beteende är andra varningstecken. En del barn och tonåringar uppfattas som välfungerande av omgivningen, men bakom en fasad umgås de med suicidplaner som bevaras som en hemlighet. De kan svara nej på frågan om suicidtankar men i en pågående vårdkontakt ändå signalera förekomst av suicidal problematik.

Om en patient försökt ta sitt liv med en metod som innebär stor risk för dödlig utgång bedöms intentionen som allvarligare. Barn och tonåringar kan tro att risken är hög för dödlig utgång även om den kliniska risken för att dö är minimal. Det kan exempelvis finnas en allvarlig intention att dö i samband med ett intag av en mindre mängd tabletter. Den metod som använts och vad patienten vet om dess dödlighet behöver därför alltid undersökas.

Intentionen kan även bedömas genom frågor och utvärdering av barnets eller tonåringens bakomliggande känslor, motiv och resonemang. Exempel kan vara funderingar som har att göra med barnets eller tonåringens dödsuppfattning, vilken varierar utifrån ålder och egna erfarenheter när det gäller död och sjukdom, liksom anhörigas inställning till döden.

Ett suicidförsök är ofta ett försök att fly från en outhärdlig situation och en intensiv önskan om förändring. En annan bakgrund kan vara att vända ilskan mot sig själv i stället för mot en annan person. Bedömningen av suicidal intention behöver innehålla ett utforskande av dessa slag av motiv.

Ett annat område har att göra med föreställningar och fantasier om hur omgivningen skulle kunna tänkas reagera och vilken inverkan en suicidhandling skulle kunna ha. Här finns sådana aspekter som av omgivningen kan uppfattas som och riskerar att avfärdas som manipulation. Suicidtankar, suicidplaner och suicidförsök får aldrig avfärdas som manipulation eller ”bara ett rop på hjälp” (2, 4, 7).

Se vidare avsnittet Bemötande/Skapa allians.

Suicidriskbedömningen, såväl bedömningsunderlaget som den sammanfattande bedömningen, ska alltid dokumenteras i patientens journal under egna sökord.(3, 8)

Vad ingår i suicidriskbedömningen?

I den strukturerade suicidriskbedömningen ingår anamnes och aktuell situation gällande:

  • Suicidtankar, suicidplaner - aktuellt och tidigare i livet
  • Suicidförsök - aktuellt och tidigare i livet
  • Suicidal intention
  • Dödsönskan
  • Självskadebeteende, med eller utan suicidavsikt, aktuellt och tidigare i livet
  • Psykiatriska symtom
  • Missbruk eller beroende
  • Traumatiska upplevelser
  • Bakomliggande psykiatrisk problematik
  • Livssituation: Aktuella påfrestningar som konflikter, separationer; familjesituation; relationer till vården. Se avsnittet Risk- och skyddsfaktorer.
  • Andra varningssignaler

Den sammanvägda värderingen dokumenteras under rubriken Suicidriskbedömning. Vid viss suicidrisk, hög eller mycket hög suicidrisk ska alltid en krisplan/säkerhetsplan upprättas tillsammans med patienten och dennes närstående. Planen ska hjälpa patienten och närstående att känna igen tecken på försämring och planera för vilka åtgärder som ska vidtas i risksituationer. Planen ska dokumenteras i journalen. Se vidare under avsnittet Behandling.

Suicidrisken indelas i minimal, viss, hög eller mycket hög suicidrisk. Risknivån ska alltid följas av en beskrivning och motivering i journalen.

Minimal suicidrisk: Patientens tidigare och aktuella sjukdom och/eller sociala situation innehåller ingenting som bedöms tala för att suicidrisk behöver beaktas i vårdplaneringen.

Viss suicidrisk: Patientens tidigare och aktuella sjukdom och/eller sociala situation bedöms tala för att det för närvarande inte finns någon uppenbar suicidrisk, men att sådan risk inte kan uteslutas vid en eventuell försämring av patientens psykiatriska tillstånd och/eller sociala situation. Återkommande bedömning av risk- och skyddsfaktorer ska göras. Nära samarbete med närstående med fokus på suicidrisk ska finnas.

Hög risk: Patientens tidigare och aktuella sjukdom och/eller sociala situation bedöms tala för en uppenbar risk att självmordshandling kan inträffa och denna risk måste beaktas vid vårdplaneringen. Kontakt med BUP:s respektive Maria Ungdoms akutenheter ska övervägas. Intensiteten i behandlingsinsatserna ska ökas. Nära samarbete med närstående med fokus på suicidrisk ska finnas.

Mycket hög risk: Patientens tidigare och aktuella sjukdom och/eller sociala situation bedöms tala för en överhängande risk för självmordshandling som kräver omedelbar insats i heldygnsvård med övervakning och behandling. Vårdintygsbedömning med ställningstagande till Lag om Psykiatrisk Tvångsvård (LPT) genomförs. Eventuell polishandräckning kan behövas för att föra patienten till akutenheten. Nära samarbete med närstående med fokus på suicidrisk ska finnas.

Åtgärder med utgångspunkt från suicidriskbedömningen

Suicidriskbedömningen ska ge indikationer för fortsatt vårdnivå; öppenvård, mellanvård eller heldygnsvård.

Öppenvård erbjuds då risken bedöms som minimal. Då ska en ny suicidriskbedömning genomföras i samband med sådana förändringar i barnets/ungdomens livssituation som kan tänkas innebära ökad risk. När det gäller patienter med speciell sårbarhet för suicid och där det tidigare funnits ett suicidalt beteende ska suicidriskbedömning göras regelbundet.

Vid viss risk görs bedömning av om ytterligare insatser behövs utöver öppenvård. Det kan vara en kortare heldygnsvård, insatser i hemmet, tätare öppenvårdsbesök eller aktivering av familj och nätverk. Suicidriskbedömning ska ske kontinuerligt i samband med öppenvårdsbesök. Hög och mycket hög suicidrisk är indikation för heldygnsvård samt innefattar ställningstagande till vård enligt LPT. (2, 3, 6)

Några viktiga hållpunkter

  • Suicidrisken måste bedömas kontinuerligt Om patienten inte frivilligt vill medverka i vård och behandling kan heldygnsvård och vård enligt LPT vara nödvändig.
  • Svårbedömd suicidrisk i samband med öppenvård kan motivera heldygnsvård för fortsatt bedömning.
  • Akut påverkan av alkohol och droger medför alltid att risken är svårbedömd.
  • Om möjlighet till heldygnsvård saknas och vid utskrivning från heldygnsvård ska patienten erbjudas samtal i öppenvård nästa dag eller inom några få dagar.
  • Patienter som uteblir från planerat besök och där suicidrisken bedömts som viss risk, hög eller mycket hög ska aktivt kontaktas och erbjudas fortsatt behandling.

I riskbedömningen bör vägas in att patienten kan finna sig väl till rätta i samband med heldygnsvård men bli suicidal i samband med utskrivning. Likaså kan heldygnsvård påverka självkänslan i negativ riktning, vilket kan öka suicidrisken. Suicidriskbedömningen försvåras då en patient i samband med telefonkontakt med vården uttrycker suicidtankar eller -planer. En annan svårbedömd situation kan vara då patienten inte vill medverka till suicidriskbedömning.

Då patient ger uttryck för suicidalitet i telefonkontakt:

  • Kontakta närstående/vårdnadshavare och vid behov polis.
  • Informera akutenheten
  • Läkare kan rekvirera polishandräckning för att föra patienten till aktuell akutenhet
  1. Department AC. Practice Parameter for the Assessment and Treatment of Children and Adolescents With Suicidal Behavior. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry. 2001;40(7):24S-51S.
  2. Sköld M, Theolin U. Vårdprogram: -för självmordsnära ungdomar och deras familjer på Maria Ungdom: Maria Ungdom; 2010.
  3. Runeson B, Salander Renberg E, Westrin Å, Waern M. Den suicidnära patienten: värdering och hantering av suicidrisk Studentlitteratur AB 2012.
  4. Sköld M, Öhlén B. Hellre dör jag – Om självmordshandlingar bland barn och ungdomar. Stockholm: Liber Förlag; 1985.
  5. Självmord och självmordsprevention – Om livsavgörande ögonblick. Lund: Studentlitteratur; 2000.
  6. Regionalt vårdprogram Suicidnära patienter. Stockholms läns landsting, 2010.
  7. Nationella riktlinjer. Vård av suicidala barn och ungdomar med familjer. Stockholm Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (NASP) 2003.
  8. Stockholms läns landsting. Utredning och behandling av ungdomar med missbruksproblem – lokal instruktion. Beroendecentrum Stockholm, SLL, 2013.
  9. Suicidriskdokumentation Af. Manual för strukturerad dokumentation av suicidriskbedömning i journalsystemet TakeCare. Psykiatrin inom Samverkan TakeCare, 2011.
Publicerad: 2014/10/01 Senast uppdaterad: