Coronakoll i Region stockholm

Läs mer

Stäng meddelande
Coronakoll i Region stockholm

Läs mer

Stäng meddelande

Suicidnära barn och ungdomar - Stöd och omhändertagande efter suicid

Efter att en patient har tagit sitt liv finns många aspekter att ta hänsyn till och åtgärder som behöver vidtas, både kring patientens familj och berörd personal. Mycket av detta arbete tillfaller enhetschef på berörd mottagning samt medicinskt ansvarig läkare. Det brukar vara dessa personer som har kontakt med familjen, informerar eventuella medpatienter, sköter den administration som dödsfallet medför och erbjuder stöd för övrig personal. Det är viktigt att enhetschefen och ansvarig läkare inte glöms bort när stödinsatser sedan planeras för personalgruppen.

  • Kontakta föräldrar/vårdnadshavare och erbjud samtal kring det som skett.
  • Planera vilka personer från den aktuella mottagningen som bör träffa familjen och när detta lämpligast bör ske.
  • Samtalen bör om möjligt genomföras av två personer, varav en behandlare som haft kontakt med familjen och en i ansvarig position inom verksamheten.
  • Flera uppföljande samtal i olika konstellationer kan behövas.
  • Erbjud vid behov psykiatrisk bedömning alternativt remittering till annan enhet för fortsatt stöd.
  • Fördela ansvar när det gäller fortsatt uppföljning av kontakt med familjen och övriga åtgärder.
  • Suicid eller allvarligt suicidförsök i samband med pågående behandling i öppenvård påverkar behandlande personal väsentligt. Rutiner för personalstöd skall finnas och omgående initieras.

Suicid i samband med heldygnsvård får omfattande konsekvenser för alla berörda. Familjen kommer, utöver förlusten av en nära person och de reaktioner som detta medför, även att påverkas av att det inträffade skett i samband med vistelse på en vårdavdelning. All personal berörs av att suicid skett inom den egna verksamheten. Uppföljningsarbete behöver därför ske på flera nivåer i organisationen och i flera sammanhang.

Följande ska beaktas då en patient som tagit sitt liv påträffas:

  • Meddelandet om att deras barn har begått suicid ska ges personligen och helst i samband med hembesök. Meddelandet bör aldrig lämnas per telefon.
  • Erfarenheter visar att det bästa för syskon är att en förälder ger besked.
  • Polis och religiös representant bör båda finnas med vid besöket.
  • Planera vilka personer från kliniken som bör träffa familjemedlemmar och vid vilken tidpunkt. Samtalen bör om möjligt genomföras av två personer, varav en behandlare som haft kontakt med familjen och en i ansvarig position inom verksamheten. Avsätt gott om tid och var beredd på att ta emot de reaktioner som uppkommer.
  • Ge möjlighet för familjen att ställa frågor kring det som hänt för att de ska kunna få en tydligare bild av till exempel hur patienten betedde sig och vad hen gav uttryck för före händelsen.
  • Under samtalet ges både praktisk kunskap och information om vanliga reaktioner i samband med kris och sorgeprocess.
  • Mottagandet av dödsbudet kommer att vara en del av upplevelsen som de anhöriga också kommer att behöva bearbeta.
  • Familjemedlemmar som inte talar svenska och har en annan kulturell bakgrund behöver i samband med ett besked, utöver att detta sker på hemspråket, även bli bemött av professionella som har kunskap om eventuella skillnader i kulturella uttryck och förhållningssätt gällande suicid.
  • Undersök om det finns närstående, vänner eller andra personer som kan stödja familjen och finnas till hands.
  • Behandlare och ansvarig person från verksamheten ska erbjuda uppföljande samtal med föräldrar och syskon de närmaste dagarna efter beskedet. Information kan behöva ges flera gånger eftersom familjen är i kris och kan ha svårt att ta in allt som sägs.
  • Möjligheten att förstå och börja bearbeta det som hänt kan underlättas av att familjen får ta farväl och se den avlidne.
  • För att underlätta för barn och ungdomar i samband med sorgeprocessen kan det ibland vara hjälpsamt med olika aktiviteter, uttrycksformer och ritualer. Det kan till exempel vara att rita, skriva och att i ett senare skede gå till graven.

På en vårdavdelning finns också andra barn och ungdomar samt deras föräldrar som på olika sätt berörts av det som skett:

  • Erbjud medpatienter möjlighet till samtal om det som hänt, företrädesvis tillsammans med sina föräldrar/vårdnadshavare. Detta kan behövas vid flera tillfällen och i olika sammanhang under vårdtiden och även ske via uppföljning i den fortsatta öppenvårdsbehandlingen.
  • Ett professionellt uppträdande och ett lugnt intryck är av stor vikt för att minska traumareaktioner i samband med dödsbudet.

Att få ett besked om att ens barn har tagit sitt liv är något av det svåraste en människa kan råka ut för. En nära anhörigs suicid kan leda till starka reaktioner i form av psykiskt och fysiskt lidande under en mycket lång tid. Reaktionerna tar sig olika uttryck för olika personer och under olika skeden. Deras liv kommer att förändras för all framtid.

Föräldrar/vårdnadshavare bjuds snarast in till ett samtal med de personer inom personalgruppen som bedömts ska vara med. Samtalen bör om möjligt genomföras av två personer, varav en behandlare som har haft kontakt med familjen och en i ansvarig position inom verksamheten. Samtalet handlar om att ge familjen eget stöd och även svar på eventuella frågor, i den mån de kan ges.

Föräldrar som förlorat ett barn behöver ett långsiktigt stöd. Syskon som har förlorat sin syster eller bror behöver också fortsatt stöd, dels på grund av känslomässiga reaktioner, dels till följd av att man kan riskera att utveckla egen suicidal problematik.

Föräldrar som förlorat sitt barn genom suicid känner sig ofta ensamma med sin sorg och de kan uppleva skuldkänslor och självanklagelser. Sorgeprocessen och reaktioner relaterade till det inträffade ser olika ut för olika individer. Föräldrar och syskon kan behöva få veta att barn, tonåringar och vuxna inte alltid sörjer på samma sätt. Hur barn och ungdomar reagerar och sörjer vid en svår förlust påverkas av ålder, personlighet och barnets förmåga att förstå det inträffade. Att förstå barnets eller ungdomens föreställningar om vad döden innebär är också väsentligt. Utvecklingen av dödsbegreppet påverkas av flera faktorer, däribland ålder och kognitiv utveckling.

Föräldrar, syskon och andra närstående bör ges information om patient- och anhörigföreningen SPESlänk till annan webbplats (Suicid Prevention och Efterlevandes Stöd). SPES arbetar med att skapa förståelse, förmedla kunskap och ge stöd i frågor om suicidalt beteende för människor som har en anhörig som suiciderat.

Om föräldrarna inte går att nå via telefon i direkt anslutning till suicidet så bör personal fortsätta ringa efter att en tid har gått. Om det fortfarande inte är möjligt att komma i kontakt telefonledes så skickas med fördel ett brev. Det bör innehålla information om att personal inom vården försöker nå dem med anledning av deras barns suicid. Det kan gärna framgå att det är vanligt att det tar tid innan man kan tänka sig att prata om det som har hänt men att det är viktigt att göra det oavsett när behovet uppstår. I brevet kan kontaktuppgifter till både SPES och aktuell mottagning finnas.

Efter suicid i vården ska personal ges möjlighet att diskutera det som hänt. I annat fall finns risk för att behandlare skuldbelägger sig själva, blir osäkra eller överdrivet försiktiga i sina bedömningar. En rädsla eller ovilja för att arbeta med suicidnära patienter kan utvecklas. Personal inom både öppenvård och heldygnsvård som är personligen berörda av dödsfallet ska erbjudas insatser efter behov utan att själva behöva efterfråga hjälp.

Personer som hade en stark allians med patienten och/eller är under utbildning bör särskilt uppmärksammas. En jourläkare som bedömt en suicidal patient kan få kännedom om att patienten tagit sitt liv via journalen i samband med signering. Det är särskilt olyckligt och bör alltid leda till att en senior kollega eller chef tar personlig kontakt med den inblandade läkaren och informerar om de stödinsatser som finns att tillgå.

Suicidförsök eller suicid berör alla inblandande djupt. Att möta en familj vars barn/ungdom tagit sitt liv kan väcka starka reaktioner. Känslor kan finnas av olika intensitet hos personalen, oberoende av om man haft nära kontakt med patienten eller inte. Upplevelser som chock, tomhet, hopplöshet, sorg, ilska och övergivenhet är vanliga. Tankar och känslor som rör den egna professionen kan väckas. Till exempel kan detta handla om huruvida man gjort rätt bedömning eller att man ifrågasätter om man kunnat handla på annat vis. Tilliten till den egna kompetensen kan raseras och det kan uppstå svårigheter att hantera personliga reaktioner, till exempel sorg, i förhållande till föreställningen om vad som är professionellt i sammanhanget. Starka skuldkänslor och hög stressnivå samt minskat självförtroende är faktorer som lyfts fram i olika undersökningar. Likaså framkommer att reaktionerna ofta är kraftigare hos personal efter dödsfall kopplat till suicid jämfört med reaktioner efter dödsfall orsakade av andra orsaker.

Personalstöd kan delas in i olika områden såsom:

  • akuta insatser
  • psykologisk genomgång för personal som är inblandad i ärendet (individuellt och i grupp)
  • retrospektiv genomgång
  • handledning
  • utbildning

Akuta insatser

Alla medarbetare som arbetat med patienten bör så snart som möjligt informeras om vad som hänt av sin enhetschef. Enhetschefen försäkrar sig om att medarbetaren har närstående som kan ge stöd i ens vardag.

Personal som reagerar på ett sätt som påverkar förmågan att arbeta bör erbjudas individuell hjälp när en patient har tagit sitt liv och arbetsledningen bör överväga om tillfälligt förändrade arbetsuppgifter eller annan avlastning kan förbättra situationen. I öppenvård kan man till exempel behöva avboka patienter eller ges tillfälle att avstå från att ta emot nya suicidala patienter under en tid. Däremot bör man inte stanna hemma, eftersom man då förlorar möjligheten till kollegialt stöd.

När en patient som är inneliggande i heldygnsvård tagit sitt liv kan intagningsstopp under upp till 24 timmar vara en lämplig åtgärd.

Personer som är under utbildning eller vikarierar ska alltid ha stöd av en erfaren kollega vid de åtgärder som vidtas efter suicid, till exempel kontakter med familjen. Oavsett erfarenhet bör man vara minst två personer vid svåra möten efter suicid, eftersom reaktionerna hos dem som drabbats inte går att förutse. Det är också en fördel att kunna diskutera med varandra efter ett sådant möte.

Psykologisk genomgång

En psykologisk genomgång rekommenderas att genomföras efter varje suicid. Den bör hållas inom 48 timmar och fokusera på medarbetares känslomässiga upplevelse av det som hänt. Lokala rutiner behöver utarbetas kring vem som håller i samtalen och strukturen för dessa. Alla som är berörda bör får frågan om att delta, även den som inte är i tjänst den dagen eller som är frånvarandra av andra skäl. Om studenter har haft personlig kontakt med patienten bör de beredas möjlighet att vara med efter diskussion med handledare eller utbildningsansvarig.

Samtalen bör ske med mål att reducera stress, normalisera de egna reaktionerna och med möjlighet att gå igenom och förstå det som hänt. Det kan vara frågan om psykologisk första hjälp med fokus på att hantera krisreaktionen vilket innefattar känslomässigt stöd och normalisering av de reaktioner som kommer, eventuellt praktiskt stöd och aktivering av egna resurser som kan bidra till återhämtning och stabilisering. En bedömning bör också göras när det gäller fortsatta behov, dels på gruppnivå dels på individnivå, med fokus på vidare stabilisering respektive bearbetning av det som hänt.

Retrospektiv genomgång

En retrospektiv genomgång bör genomföras efter suicid och syftar till att lyfta fram kunskap och lärdomar som gör det möjligt att retrospektivt förstå varför ett suicid inträffade och hur en upprepning kan undvikas. Fokus är inte enskilda individers agerande, känslomässiga reaktioner eller ställningstaganden utan hur organisation, arbetssätt och rutiner om möjligt kan förändra och förbättras. Genomgången har delvis samma syfte som patientsäkerhetsarbetet och kompletterar, men ersätter inte, detta. En retrospektiv genomgång kan leda till att de inblandade får perspektiv på händelsen, större förståelse för hur andra vårdgivare har tänkt och agerat samt hjälp att integrera den professionella erfarenheten i sitt framtida arbete.

Genomgången hålls 8-16 veckor efter suicidet, när de känslomässiga rektionerna bland berörd personal har klingat av och all behövlig information finns till hands. Ibland kan det vara värdefullt att hålla genomgången trots att det gått längre tid än 16 veckor. En genomgång brukar ta två till tre timmar i anspråk.

All berörd personal som varit inblandad bör kallas, gärna även från enheter utanför psykiatrin, till exempel kommun, primärvård och andra medicinska verksamheter.

En retrospektiv genomgång kan med fördel genomföras även efter ett allvarligt suicidförsök. Genom att undersöka omständigheterna kring suicidförsöket ges utrymme för personalens egna tankar om bemötande och omhändertagande av patienten och dennes familj.

Retrospektiv genomgång har således flera syften:

  • Att vara till hjälp för personalgruppen att bearbeta de psykologiska effekterna av den suicidala händelsen.
  • Att undersöka den suicidala processen fram till fullbordat suicid för att öka förståelsen för det suicidala beteendet.
  • Att förbättra omhändertagandet av suicidnära patienter och deras närstående.

Handledning

Handledning med fokus på suicidalitet kan vara ett viktigt komplement till vården av suicidnära patienter och det behovet bör aktualiseras efter allvarliga suicidförsök. Det behöver finnas utrymme för att prata om existentiella frågor, frågor om liv och död, tankar om suicid och hur detta berör en själv som person. Detta kan skapas via personalhandledning eller studiedagar, gärna tillsammans med någon annan person utanför verksamheten som har särskild kompetens inom området. Det är viktigt att tillsammans i arbetslaget kunna utveckla såväl enskilda behandlares som gruppens kapacitet när det gäller frågor om liv och död.

Utbildning

All hälso- och sjukvårdspersonal skall erbjudas utbildning avseende suicidal problematik bland barn och ungdomar. I en sådan bör det ingå en allmän orientering när det gäller bakgrundsfaktorer, skydds- och riskfaktorer, suicidal kommunikation, suicidriskbedömning, bemötande, attityder och etik, samtalsmetodik, krisintervention och kunskaper om olika behandlingsmetoder.

Om en patient kommit till skada eller utsatts för risker inom vården ska en händelseanalys göras. Detta gäller både vid suicid i samband med heldygnsvård respektive öppenvård. En händelseanalys är fristående från en eventuell Lex Maria anmälan. Se vidare avsnittet Lagstiftning. Syftet med händelseanalysen är att utreda varför händelsen inträffade och hur en upprepning kan undvikas. Fokus är inte enskildas agerande, utan organisatoriska brister exempelvis avseende rutiner. Analysen sammanfattas i en slutrapport som innehåller förslag till åtgärder för att skapa en säkrare vård. Det är viktigt att innehållet i rapporten återkopplas till ansvariga chefer och berörd personal.

Vårdgivare ska utreda och anmäla händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Denna regel kallas Lex Maria..
(Kap 3. 5§ Patientsäkerhetslagenlänk till annan webbplats).

Fram till 1 september 2017 var det obligatoriskt att göra en anmälan enligt Lex Maria efter fullbordat suicid. Detta krav är borttaget efter att Socialstyrelsen har bedömt att bestämmelsen saknade lagstöd och nu gäller att varje fall bedöms individuellt om det finns anledning att göra en anmälan. Beslut om anmälan enligt Lex Maria fattas av chefsläkare.

Publicerad: 2014/10/01 Senast uppdaterad: 2020/03/31