Coronakoll i Region stockholm

Läs mer

Stäng meddelande
Coronakoll i Region stockholm

Läs mer

Stäng meddelande

Suicidnära barn och ungdomar - Bemötande

Att skapa allians och en tillitsfull relation är bland det viktigaste i mötet med en suicidnära person. Grunden är att lyssna aktivt, signalera öppenhet samt ha en icke-dömande attityd till den unges upplevelser och berättelse av situationen. Var tydligt ledande i samtalet och förmedla ansvarstagande i syfte att skapa trygghet.

Det kan vara hjälpsamt att påminna sig om att syftet med mötet är att förhindra att den unges suicidtankar leder till handling genom att skapa en gemensam förståelse för mående och handlingar. Syftet är alltså inte att avlägsna suicidtankar.

  • Använd ett förhållningssätt där patientens lidande möts med bekräftelse:
    Så bra att du berättar det här för mig. Du tror kanske inte vi kan hjälpa dig?
  • Visa att du är engagerad, nyfiken och vill förstå:
    Jag blir orolig av att höra hur du har det och vill gärna förstå mer för att kunna hjälpa dig på bästa sätt.
  • Skapa normalisering och acceptans:
    Så här kan man både tänka och känna.
  • Uppmuntra personen att berätta, och undvik slutna frågor som besvaras med ja och nej:
    Jag blir glad att du har kommit hit. Berätta, hur tänker du kring att du hindrades av dina kompisar att ta tabletter?
  • Om ett barn eller ungdom har svårt att besvara öppna frågor så fråga gärna om hen vill ha alternativ: Vill du att jag ger några förslag på hur det skulle kunna vara?
  • Samtalet behöver överlag ha mer fokus på liv än på död:
    Vad är viktigt för dig? Vad längtar du efter?
  • Informera alltid den unge om dina skyldigheter, till exempel när du behöver kontakta vårdnadshavare eller socialtjänsten. Berätta om hur det går till.
  • Informera och engagera föräldrar/vårdnadshavare och använd ett respektfullt bemötande så att de är tydligt delaktiga i vårdplaneringen. Bedömning, vårdplanering och krisplan ska förmedlas både till patienten och till föräldrarna/vårdnadshavare, gärna både muntligt och skriftligt. Undersök sedan hur bedömning och planeringsförslag tas emot av familjen.
  • Har ungdomen och föräldrarna förstått vad som kommunicerats?
  • Är man överens eller gör familjemedlemmarna andra tolkningar av situationen och behovet av insatser?
  • Finns det viktiga aspekter som försummats?

Om man inte är överens kan det bli en utmanande situation. Det ökar risken för invalidering, då man tappar förmågan att både bekräfta och bibehålla ett aktivt lyssnande till den unge och dennes familj. Sträva efter att undvika argumentation. Utgå istället ifrån ett utforskande perspektiv och problematisera:
Jag uppfattar att ni gärna hade velat att vi hade planerat för inläggning, hjälp mig att förstå hur ni tänker.

Suicidtankar, suicidplaner och/eller suicidförsök får aldrig avfärdas som manipulation, agerande eller ”bara ett rop på hjälp”. Dessa händelser och känslor innehåller ofta starka moment av just ”rop på hjälp”, men med tillägget ”bara” uttrycker man ett dömande och en bagatellisering som kan upplevas som kränkande. Det är i stället viktigt att vara välkomnande och visa på att det är positivt att personen har signalerat för att få hjälp.

Sträva efter att arbeta i team med tydliga överenskommelser beträffande rollfördelning, ansvarsfördelning och tidsramar. Detta gäller både vid en enskild suicidriskbedömning, till exempel vid ett akutbesök, och vid pågående behandling. Teamarbete maximerar möjligheten för en säker och trygg vård för patienten. Det är också hjälpsamt för yrkesverksamma att dela den känslomässiga börda det kan innebära att möta suicidala barn, ungdomar och deras familjer.

Betänk att den suicidnära patienten kan:

  • ha svårigheter med känsloreglering och impulskontroll
  • vara rädd att inte bli tagen på allvar
  • ha extra svårt med minne och inlärning i en krissituation
  • vara ambivalent till behandling

I det första mötet med patienten och föräldrarna/vårdnadshavarna behöver man förmedla värme, vänlighet och respekt. Det ökar chansen att skapa en allians och att kontakten bygger på tillit, vilket i sin tur främjar ett bra samarbete när man tillsammans behöver undersöka den svåra situationen och planera för fortsatta insatser (1-4). När en familjemedlem försökt ta sitt liv eller uttryckt tankar om att inte vilja leva, påverkar det alltid familjen på olika sätt. Förutom att lyfta fram allvaret i situationen, behöver man parallellt kunna förmedla hopp kring att livet kan förändras och bli bättre.

Validering/bekräftelse underlättar kommunikationen och vårdplaneringen

Att validera handlar om att förmedla att det den unge känner, tänker och upplever är giltigt. Detsamma gäller för familjens känslor och tankar. Validera är mer än att bekräfta, då det också innebär en anpassning till just den här unga människan och dennes familj. Ett medvetet lyssnande och nyfikenhet är det första steget, för att sedan sammanfatta och höra efter att man som behandlare har uppfattat situationen korrekt. Om en person har gjort eller planerar att göra något destruktivt mot sig själv kan det vara svårt att hitta vad man kan validera, som att leta efter en nål i en höstack. Vi kan till exempel inte validera destruktiva beteenden. Ofta går det dock att hitta någon känsla eller tanke i situationen som går att validera och förstå. Allra viktigast är dock att förhålla sig validerande genom att ställa icke-dömande frågor och förmedla att man vill förstå personen.

Att bygga upp allians och en tillitsfull relation kan kräva tålamod och flexibilitet (hos båda parter), i synnerhet när det gäller suicidnära tonåringar som ofta har svårigheter med känsloreglering och att hantera impulser. Tonåringen kan ha svårt att uttrycka sig och att i ord förmedla både sina avsikter och sina känslor. En fåordighet i samtalet kan uppfattas som ett avvisande, men behöver inte vara ett uttryck varken för ovilja att kommunicera, eller ovilja för att gå in i en allians med behandlaren. En till synes avvisande attityd kan ha sin grund i en rädsla för att bli övergiven, inte bli förstådd, inte bli tagen på allvar eller för att bli bemött på ett fördomsfullt eller kränkande sätt. Andra begränsningar kan vara kognitiva brister och en begränsad problemlösningsförmåga. Då är det viktigt att behandlaren har ett icke-dömande och vänligt bemötande, samt visar intresse för personen och dennes upplevelser genom öppna frågor. Att förmedla att man klarar av att lyssna på den unges berättelse. Validering handlar här om att kunna lyssna, sammanfatta all information och anpassa sin ”behandlingsstil” utifrån den unge. Ett exempel är att kunna ge förslag på hur man kan känna och tänka om patienten själv är fåordig och har svårt att sätt ord på sin situation. Ett annat exempel är att sätta ord på känslor som framkommer i samtalet för att hjälpa ungdomen förstå sina reaktioner eller att stödja ungdomen att stå ut med att uppleva en stark känsla av exempelvis sorg eller uppgivenhet.
Det ser ut som att du blir ledsen när du pratar om det här, stämmer det?

Det finns ofta en ambivalens hos den suicidnära personen, inte bara till frågan om att leva eller dö utan också till den hjälp som erbjuds. Därför är det viktigt att bygga upp tillit och förmedla hopp genom ett så jämbördigt förhållande och samarbete som möjligt, men där behandlaren ändå är tydligt ansvarstagande i syfte att avlasta den unge och aldrig lovar något man inte kan hålla.

När det gäller yngre barn reagerar de ofta ännu starkare på konflikter, omsorgssvikt eller andra problem i familjen jämfört med äldre barn. Ibland kan det också finnas problem med kamrater, medan det hos tonåringar också är vanligt med relationsproblem med en partner. Att modellera ett öppet och tillåtande klimat i familjesamtalet kan göra det lättare för föräldrar/vårdnadshavare att själva prata med barnet om känslor av hopplöshet och tankar på att inte vilja leva. Det är också viktigt att ha ett enskilt samtal med barnet då barnet ofta bär på känslor av skuld och skam samt att de inte vill vara en börda för sina föräldrarna.

Utlösande händelser för suicidalt beteende hos yngre barn kan vara sådant som vuxna kanske upplever som mindre allvarligt, men för ett barn kan dessa händelser leda till svåra och starka känslor av rädsla, skam och hopplöshet. Det är viktigt att tänka på att yngre barns kognitiva utveckling kan göra att de ännu inte till fullo förstår vad som händer när man dör och vilka konsekvenser det får. Det kan finnas en tro på att det går att bli levande igen efter döden eller att barnet tror sig kunna återförenas med någon förlorad anhörig. Att bemöta barnet med validering och förhålla sig icke-dömande underlättar för barnet att känna tillit och våga berätta.

Ett yngre barn kan ha ännu svårare än en tonåring att verbalisera vad som känns svårt när det gäller psykiskt mående. Detsamma kan gälla för problem i familjen. Att ställa direkta frågor om liv och död kan hjälpa barnet att verbalisera och känna sig bekräftad. Behandlare behöver också vara lyhörda för beteendeförändringar som synts i vardagen och kanske påverkat barnets funktionsnivå. Varningssignaler på detta kan vara när ett barn skolvägrar, rymmer, agerar ut med destruktiva handlingar alternativt drar sig undan. Barnet kan maskera känslor av nedstämdhet där det också kan finnas suicidal problematik. Riskfyllt beteende och frekventa olyckshändelser kan vara varningssignaler, till exempel att cykla ut i trafiken, balansera på balkongräcken eller hoppa från höga höjder. Detsamma gäller om ett barn öppet pratar om att livet är hopplöst.

Som förälder/vårdnadshavare kan det vara svårt att se och uppfatta olika former av varningssignaler, och det kan kännas otänkbart att ett litet barn har tankar på att inte vilja leva. Ett av hindren för en öppen dialog med familjen när det gäller frågor som berör suicidal intention kan vara känslor av skuld hos föräldrarna. Lyhördhet och ett öppet bemötande i förhållande till föräldrarna/vårdnadshavarna är nödvändigt för att möjliggöra ett samtal kring hur barnet har det.

När ens barn uttrycker en ovilja till att leva är detta sannolikt något av det svåraste som man som förälder/vårdnadshavare kan ställas inför. När vi möter dessa föräldrar behöver vi utgå ifrån att de befinner sig i kris. Den kan antas vara sammansatt av många olika känslor: oro, ilska, sorg, skuld, skam, empati, självanklagelser, besvikelse och oförstående. Om möjlighet finns kan föräldrarna erbjudas en egen kontakt på mottagningen. Detta för att behandlingen ska kunna bestå av enskilda samtal med ungdom, enskilda samtal med föräldrar och familjesamtal där alla deltar. Det är inte hjälpsamt att behandla alla svåra ämnen eller känslor i samtligas närvaro.

De enskilda föräldrasamtalen bör inriktas mot föräldrarnas egna känslor som väckts i situationen samt hur de kan göra för att hantera dem i vardagliga situationer. Genom att föräldrarna får öva på att reglera sin egen oro eller ilska minskar de risken att det går ut över deras barn. Föräldrar är också i behov av validering och behöver få hjälp med hur de kan stötta sitt barn att ta sig igenom behandlingen, gärna med konkreta råd i ett familjesamtal där alla kommer överens om strategier. Det kan vara hjälpsamt att ungdomen övar på att kommunicera sina önskemål till sina föräldrar. I den mån det behövs är behandlaren ett stöd i detta.

Det är utmanande att möta någon som uttrycker ett stort lidande och där mycket samtidigt kan stå utanför ens kontroll som behandlare. Patientens uppgivenhet kan smitta av sig.

Som behandlare är det därför bra att själv ha stämt av sina egna känslor inför mötet med suicidnära barn, tonåringar och deras föräldrar. Man kan brottas med stark oro inför en patients eventuella suicidrisk, egen uppgivenhet eller andra känslor som kan bli hindrande i samtalet. Teamarbetet är centralt för att hantera detta, men behandlare som arbetar med suicidala barn och ungdomar behöver också få kontinuerlig handledning, både för att utvecklas som behandlare men också för stöd med att hantera egna känslor. Det gäller lika mycket när man i huvudsak arbetar med akuta ärenden som med längre behandlingar.

Om man har en ny patient inplanerad direkt efter ett besök med en suicidal patient behövs en reservplan ifall samtalet drar över tiden. Det behöver finnas tillräckligt med tid för att genomföra nödvändiga interventioner och ens schema för dagen kan då behöva prioriteras om.

Många barn och ungdomar som bedöms som suicidnära har ofta erfarenheter av att ha blivit svikna och besvikna i samband med brutna kontakter med viktiga personer och upplever därför en bristande tillit. Familjen bör därför träffa så få behandlare som möjligt och helst utan kontinuitetsbrott. Om byte av behandlare ändå måste ske är god planering och medveten överföring till nästa behandlare att rekommendera. Inte minst gäller detta vid överföring mellan olika vårdgivare, till exempel från heldygnsvård till öppenvård eller från barn- och ungdomspsykiatri/beroendevård till vuxenpsykiatri/beroendevård. Brister i överföringen kan leda till en känsla av att ha blivit övergiven och förstärka suicidal problematik. Vid brister i kontinuitet och bristande uppföljning av en suicidal patient inom vården finns en ökad risk för suicid.

I ett akut skede är det primära målet för behandlingsinsatsen att förhindra fortsatt suicidalt beteende. I samband med heldygnsvård behöver patientsäkerheten stå i fokus vilket exempelvis innebär att den fysiska miljön på avdelningen måste vara säker och trygg, samt att det är lätt för patienten att få kontakt med och be om hjälp hos personalen. Undvik att lämna patienten ensam i synnerhet i det akuta skedet, samtidigt som det behöver finnas utrymme för att den unge kan bli lämnad i fred på ett säkert sätt. Arbete i team med en klar och avgränsad rollfördelning rekommenderas för att tydliggöra vilka personer patienten och familjen kommer att möta i avdelningsmiljön, och vilka de i första hand ska vända sig till. Ange likaså vad som ska hända under den närmsta tiden och formulera tillsammans med patienten och familjen en vårdplan med formulerade mål samt krisplan. Utvärdera mål och krisplan kontinuerligt. Beslut fattas om tillsynsgrad samt eventuella tvångsåtgärder om patienten vårdas enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvårdlänk till annan webbplats (LPT). Även i dessa fall ska besluten tydliggöras för patient och föräldrar/vårdnadshavare.

I första skedet är den psykiatriska omvårdnaden primär. Genom omvårdnadsåtgärder som är anpassade för patienten utifrån dennes vårdplan skapas trygghet, vilken utgör grunden för patienten att känna tillit och hopp. Omvårdnaden innefattar bland annat ett bemötande som präglas av validering och icke-dömande. Dessutom rekommenderas att man introducerar en individuellt anpassad ”stå ut-färdighet” som patienten kan träna på (se Behandling: Behandling i öppenvård). En krissituation är en kortvarig situation med starka känslor och problem som inte går att lösa i stunden. Syftet med att lära sig att stå ut är att ta sig igenom situationen utan att den förvärras. Dessa färdigheter kommer inte att lösa den unges problem och ska heller inte överanvändas.

All personal bör vara öppet lyssnande, men inte gå in för djupt eller detaljerat i det som hänt Det är en uppgift för de ansvariga behandlarna. Det kan vara svårt för ungdomen att berätta flera gånger. Olika professioners uppfattning behöver ingå i planeringen och berörd personal bör därför samlas för att samråda kring patienten.

Kontinuerligt fortgår arbetet med att bedöma om det finns personliga resurser hos barnet eller ungdomen och dess familj och nätverk som möjliggör en utskrivning på ett säkert sätt. Bedömningsarbetet under avdelningsvistelsen ska leda till att vidareutveckla både vårdplanen och krisplanen.

  • Kontakta närstående
  • Erbjud god omvårdnad, vid behov skydd i heldygnsvård
  • Skapa lugn och ro kring samtalen
  • Prata igenom det som hänt på ett så fritt och öppet sätt som möjligt
  • Samtala med patienten och närstående var för sig och tillsammans
  • Om patienten är påverkad av alkohol eller droger: Erbjud tillnyktring i heldygnsvård
  • Gör psykiatrisk bedömning inklusive suicidriskbedömning
  • Gör bedömning av familjens/nätverkets stabilitet och hållande förmåga
  • Gör bedömning av eventuellt behov av fortsatt heldygnsvård
  • Gör vårdintygsbedömning vid behov
  • Planera och ge tydliga besked om fortsättning
  • Observera nödvändigheten av personkontinuitet vid upprepade besök
  • Erbjud snar återbesökstid
  • Ge tydliga besked om ansvariga personer
  • Ge tydliga besked om vart man vänder sig i akut situation
Publicerad: 2014/10/01 Senast uppdaterad: 2020/03/31