Coronakoll i Region stockholm

Läs mer

Stäng meddelande
Coronakoll i Region stockholm

Läs mer

Stäng meddelande

Riktlinjer för vård av döva, dövblinda och barndomshörselskadade - Fallbeskrivningar

Patientröster:

”Det är svårt för er att förstå hur det känns att inte höra, men ni, som jobbar med döva, kan och förstår ändå mer än de andra.”

Anhörig ringer; ”Jag behöver stödsamtal med någon som kan det där med döveriet.”

”Jag behöver verkligen en tolk då läkaren hör vad jag säger, men jag hör inte vad läkaren säger. Läkaren verkar inte riktigt förstå att jag inte hör någonting alls.”

Läkaren tittar på mig som jag skulle vara ”konstig eller knäpp”. Det verkar inte som hon förstår att jag är hörselskadad.

Situationer från verkligheten:

En man skall köpa en SL-biljett, pekar på örat och vill visa att han är döv. Biljettförsäljaren förväxlar tecken med “du är dum i huvudet”. SL-vakter uppfattar mannen som hotfull och brottar ner honom. Mannen har även diabetes och är på väg att få ett anfall när han körs till polisstationen. Han fäktar med händerna och tolkas som farlig. Polisen bestämmer sig för att köra mannen till psykiatrisk intensivvård.

En kvinna har blivit döv vid skolårsålder. Hon talar obehindrad men hon är döv. Tolk bokas inte med motivering att sjukvårdspersonal förstår vad hon säger.

I ett engelskspråkigt land. Läkare frågar patienten om han tar ”coke”. Mannen som inte fått tolk, svarar: ”Ja, och mycket”. Plötsligt släps han ut till en annan avdelning och vet inte vad som händer. Han blir bedömd som missbrukare. Läkaren menade kokain medan patienten menade coca-cola. (5).

Se filmer:
Deaf People Tell Us Which Questions Annoy Them the Mostlänk till annan webbplats

5 saker hörande alltid säger om oss dövalänk till annan webbplats

En man har haft långvarig kontakt med vård för hörande personer, där han fått diagnos dövblindhet. Vid utredning på psykiatriska mottagningen för döva framkommer det att han har flera psykiatriska och somatiska diagnoser, bland annat ett svårt alkoholberoende.

Ur boken Att inte höra(till): (26)

”Ni hörande kan inte förstå hur det är att vara hörselskadad.”

”Själva livskraften rinner ur en, att hela tiden gå på högvarv och aldrig kunna slappna av.”

”Jag avskyr att bli missförstådd så jag håller hellre tyst, jag känner mig oerhört utanför.”

”Jag tål inte att höra människor säga, du som talar så bra kan inte höra så dåligt. Jojomensan, det gör jag.”

Situationer från verkligheten:

Patienten med hörselskada sitter på kanten av stolen, lutar sig fram och spänner alla sinnen för att uppfatta det läkaren säger. Läkaren uppfattar henne som spänd, orolig och tror att hon har något att dölja.

”Plötsligt en dag hör jag inte i telefonen längre och kommunikationen inom familjen och med vännerna har förändrats utan förvarning. Jag har blivit annorlunda – jag hör inte. Det började med oljud i öronen. Senare fick jag veta att det heter tinnitus. Det var början till sömnlösa nätter och svårigheter att koncentrera mig på det allra minsta. Jag bad om tystnad, men den kom aldrig. Sedan förändrades annat också. Allt kom smygande. Hörseln hade försämrats. Den spontana kommunikationen vid middagsbordet undgick mig och jag var inte med i de andras skratt och berättelser längre. Det tog lång tid, mycket kraft och mycket uppbådande av en inre styrka innan jag kom fram till hur jag fungerar och hur jag kan samspela med min hörande omgivning. Jag förstår att ingenting kommer att bli som det var. Jag är nu vid sidan av. Hörapparaten tog ett år för mig att lära mig, skräcken för att svara i telefon igen – nu med hörselförstärkning – tog månader. I början tog jag bara telefonsamtal jag kände igen på nummerpresentatören. Jag bär med mig konstant trötthet, en sorg över att ha förlorat de ljud jag älskade (musik, fågelsång, vindens brus osv.) och ibland en sorg och irritation över att människor inte förstår, inte ens de inom vården som borde förstå”. (Anonym berättelse)

Publicerad: 2015/08/03 Senast uppdaterad: