Bipolär sjukdom - Utredning

Inför eventuellt vårdåtagande skall alltid en basutredning göras för varje patient.Utredningen bör sedan kompletteras specifikt med strukturerad utökad utredning för misstänkt på bipolärt sjukdom. Utredningen bör innehålla kriteriebaserad diagnostik i enlighet med DSM-5, kombinerat med helhetsbaserad klinisk diagnostik enligt ICD-10 (1,5,8).

Detta bör ingå i en strukturerad utökad utredning för bipolär sjukdom

  • Undersökning av förekomst av bipolär sjukdom i släkten
  • Barndomsanamnes
  • Debutålder
  • Förlopp inklusive episodtyp
  • Värdering av genomgångna depressioner och manier/hypomanier (varaktighet och svårighetsgrad samt kriterier och förekomst av friska perioder mellan skoven)
  • Förekomst och värdering av andra tidigare och aktuella psykiska kristillstånd
  • Substansbruk, sociala faktorer, kroppsliga sjukdomar
  • Tidigare och nuvarande behandlingar (behandlingseffekter och bieffekter)

Anamnes för kroppsliga symtom, kroppsundersökning, hjärnavbildning, blod-och urinprovscreening kan ingå i varierad utsträckning. Inför farmakabehandling är det lämpligt att ha aktuella uppgifter om vikt och blodtryck, samt att ta leverprover, njurprover och metabola prover. Vid utredning av äldre bör hjärnavbildning inkluderas.

Vuxna: SCID I eller MINI (pdf) , 953.1 kB, öppnas i nytt fönster.

Barn och ungdomar: K-SADS-PL (pdf) Länk till annan webbplats.

  • Anhörigintervju för objektiv verifiering av självrapporterade symtom rekommenderas vid komplicerad differentialdiagnostik och är obligatoriskt vid utredning av barn och ungdomar samt vid misstanke om neuropsykiatriska tillstånd.
  • Rekvirering av medicinska journaler från tidigare sjukdomsepisoder är till stor hjälp.
  • För bedömning av långtidsförloppet är det bra att tillsammans med patienten göra en livslinje där episoder, dess utbredning och svårighetsgrad, behandlingar och livshändelser ritas in. Intervjustödsmanualer kan användas som stöd för helhetsbaserad klinisk bedömning.
  • Vid osäkerhet är det bättre att fortsätta följa förloppet förslagsvis 6-12 månader istället för att ställa en osäker diagnos (1).

Bedömning av manigraden är i huvudsak klinisk där allvarliga symtom, svår funktionspåverkan, psykosförekomst med mera vägs in. Skattningsskalorna kan dock vara till hjälp. Dessa skalor är avsedda som ett hjälpmedel. Det är viktigt att den slutliga kliniska bedömningen görs av läkare där såväl screening från skattningsskalor i utredningen, som övrig relevant information tas i beaktande (1,2,5,7,8).

Det finns skalor som kan användas för allmän screening såsom MDQ. De har dock en alltför hög sensivitet som kan leda till överdiagnostik och har därför utelämnats här (1,15).

Publicerad: 2013/06/01 Senast uppdaterad: 2017/10/01